RIKSDAGEN. Ledsen att förstöra premiärpartyt, riksdagsledamöter, men ni 349 är alldeles för många.
|DEMOKRATI|
Sverige har i relation till sin befolkning ett extremt stort parlament. Det brukar hävdas att vi har det för att garantera en regional förankring, men man missade chansen under övergången till enkammarriksdagen 1971. Då fanns krav på att de 233 platserna i den dåvarande andra kammaren skulle bilda den nya riksdagen.
Om just antalet ledamöter är ett mått på en fungerade och vital demokrati, varför hör vi då aldrig kravet på att fördubbla dagens antal till 699?
Jag går runt i Sammanbindningsbanan där talmannen bjudit in till sitt mingel. Jag har föresatt mig att fråga så många riksdagsledamöter som möjligt om hur många de ska vara. Tänker att jag borde ha haft en riksdagskatalog: de är ju så många och så anonyma.
Före detta Vänsterledaren Lars Ohly tycker - personligen - att antalet kan reduceras till 299. Eva Sonidsson (S) anser att nuvarande 349 är bra. Folkpartiets gruppledare Johan Pehrson röstar för 249 stycken med motiveringen att det skulle bli enklare att utkräva ansvar.
Det brukar påpekas att en mindre riksdag missgynnar de små partierna då arbetsbördan skulle öka. En del centerpartister verkar i alla fall inte vara rädda för att jobba. Abir Al-Sahlani vill ha 199 stycken. Hennes partikamrat Johan Hedin slår dagens rekord med en halvering till 175 ledamöter.
Men Hedin, liksom Bodil Ceballos, (MP) betonar att en krympt riksdag kräver att de politiska staberna med tjänstemän i så fall byggs ut.
De har en viktig poäng. Vi som kräver en bantad riksdag kan inte enbart räkna politiker per capita, utan måste se till vilket stöd politikerna i andra mindre parlament har.
Mats Johansson (M) säger 249, men framhåller att det också borde införas en spärr på två mandatperioder då förtroendeuppdraget "inte får bli något livstidsjobb". Om Johansson lever som han lär tar hans riksdagskarriär slut 2014.
Tidigare talmannen Björn von Sydow (S) vill ha kvar nuvarande antal med hänvisning till de små partiernas "oerhörda arbets uppgifter".
Men hur betungande är det då i de större partierna?
Maria Abrahamsson (M) skrattar och säger att hon vill ha 249 och "att det är vi som jobbar som brukar säga att man kan krympa riksdagen."
Naturligtvis kan man vara en engagerad riksdagsledamot i ett stort parti. Men en stor del av jobbet görs i utskotten och för S med hela 112 ledamöter finns det helt enkelt inte tillräckligt med utskottsplatser. Fråga bara riksdagsledamot Håkan Juholt. Han har inte ens en suppleantplats.
Motsvarande problem med undersysselsatta ledamöter har förstås också M med 107 personer i sin gigantiska riksdagsgrupp.
Fördelarna med en krympt riksdag är uppenbara. Varje ledamot blir viktigare och har större möjlighet att profilera sig. Uppdraget skulle bli attraktivare. Väljarna kan lättare utkräva ett personligt ansvar. Färre ledamöter skulle innebära en starkare riksdag.
Men så till det delikata problemet: politikerna kan ju svårligen rösta bort sin egen eller sina partikamraters försörjning. Talmannen skulle därför kunna börja med en anonym omröstning för självständigt tänkande utanför partilinjen.
Frågan skulle även kunna vara ledande: "Om du var garanterad en riksdagsplats hur stor skulle riksdagen då vara?"
