Henrik Kelfve är moderat skolkommunalråd i Solna. På sin blogg skrev Kelfve att de röda fanorna på första maj är precis lika ”ondskefulla som hakkorset”.
Det socialdemokratiska oppositionsrådet, Johanna Graf, replikerade med att den politiker som är högst ansvarig för utbildningen i kommunen själv borde sätta sig i skolbänken och få en rejäl historiegenomgång. Graf har onekligen en poäng.
Och det var väl tur för Kelfves allmänna välbefinnande att han höll sig undan fackförbundet IF Metalls kongress i veckan. Där, i Folkets hus i Stockholm var det, som den LO-fackliga liturgin kräver, extremt gott om röda fanor på scenen.
På andra sidan gatan, höll det fanbefriade Vårdförbundets kongress i Norra Latin. Sjuksköterskorna höll på en dag. Metallarbetarna behövde kongressa under hela fyra dagar.
Någon större förståelse för sjuksköterskornas lönekamp fanns inte hos IF Metall, ett av Sveriges största fackförbund med 415 000 medlemmar.

Det finns ju faktiskt gränser för den omtalade fackliga ”solidariteten”; i första, andra och tredje hand är det ju ett fackförbunds uppgift att se till sina egna medlemmars intresse. Och fackets ordförande Stefan Löfven fastslog i sitt inledningstal att ”det är den internationellt konkurrensutsatta sektorn som avgör vilket löne-utrymme som finns i landet.”
Visst, Löfven tog inte explicit ställning mot sjuksköterskornas krav utan hänvisade till att parterna i den offentliga sektorn har ett ansvar att se till att  deras totala lönepott inte överstiger de riktmärken som industriavtalet ger.

På sitt eget håll, i LO-familjen, kämpar IF Metall nämligen för att hålla Kommunal på avstånd då deras mål är att komma i nivå med industriarbetarnas genomsnittslön. Ja,
IF Metall har till och med hotat att hoppa av LO-samordningen om Kommunal får igenom sitt krav på ”jämställdhetspotter” i nästa avtalsrörelse.
Dessutom retar sig IF Metall på Byggnads som har ett kongressbeslut på att en byggjobbare ska tjäna 25 procent mer än en industriarbetare.

Ett fackförbund ska ju även bry sig om arbetsmiljön. Vid kongressen presenterade IF Metall en enkätundersökning om ”industriarbetarnas arbetsvillkor”. Trots att de lokala fackklubbarna haft ett helt halvår på sig hade endast 55 procent besvarat enkäten, ett uppseendeväckande dåligt resultat.
Av enkätresultatet framgår att  arbetsmomenten blivit längre och  detaljstyrningen allt mer frekvent. Risken för belastningsskador har blivit större och 91 procent av de tillfrågade anser att stressen på arbetsplatsen har ökat.
Ja, ombudsmännen borde ha citerat Blå Tåget: ”Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten, produktionen har inte plats för den som blivit illa sliten.”
Men har verkligen arbetsmiljön blivit så mycket sämre? Kanske. Och säkert på vissa arbetsplatser.
En möjlig förklaring är dock att de upplevda kraven på vad som är en god eller acceptabel arbetsmiljö samtidigt har ökat.

Jag går till arbetsmiljöverkets statistik och här finns en betydligt ljusare bild för arbetsmiljön på nationell nivå. På fem år har antalet anmälda arbetssjukdomar mer än halverats, medan antalet anmälda arbetsplatsolyckor, tyvärr, bara har minskat med 13 procent. Tillverkningsindustrin, det vill säga IF Metalls medlemmar, har flest antal anmälda arbetsplatsolyckor. IF Metall klagar nu på att arbetsmiljöverkets budget har minskat. Facket borde i stället kritisera sig självt. När bara varannan bryr sig om att  svara på en enkel enkät finns det fog att fråga sig hur starkt engagemanget för arbetsmiljöfrågorna verkligen är. En ny röd fana invigdes i alla fall på kongressen.