Irland har ju själv deltagit i kompromissarbetet med Lissabonfördraget. Folkets nej är ett misstroendevotum, inte bara mot Cowens regering, utan i stort sett mot hela det irländska partiväsendet, endast de marginella ultranationalisterna i Sinn Féin kampanjade på nejsidan.
Huruvida röstetalen 53- 47, eller 55000 röster, avspeglar den verkliga folkviljan är oklart när varannan irländare stannade hemma. Ja, kanske en stor del av den fotbollstokiga befolkningen ägnade sig åt EM-fotboll framför tv:n?

Varför vann nejsidan? En förklaring kan spåras i historien på O'Connell Street.
Framför Dublins ståtliga huvudpostkontor mötte jag Keith Byrne, en ung aktivist på nejsidan: "Vi måste rösta nej för demokratins skull"!
Det var inte någon tillfällighet att han valt just den här kampanjplatsen.
Detta postkontor förstördes 1916 under det så kallade påskupproret och utgör en nationell symbol för den irländska självständighetskampen.
Nejsidans absurda valaffischer om att människor faktiskt dog i kampen för självständigheten anspelar också på det förflutna.
Men det finns en annan och senare historisk erfarenhet som alldeles för många irländare uppenbarligen har förträngt.
Inget annat EU-land har troligtvis vunnit så mycket ekonomiskt på sitt medlemskap som Irland. Motsvarande 400 miljarder svenska kronor har Europas skattebetalare, under decennier, skänkt till irländarna. EU-biståndet har starkt bidragit till den keltiska tigerns ekonomiska succé och att landet numera har ett av EU:s högsta BNP per capita.
Och ändå är EM-fotboll viktigare. Varför?
Jag frågar professor Michael Marsh vid Trinity College, Irlands ledande valforskare.
- Nu har väljarna upptäckt att EU-pengarna inte längre kommer till Irland, utan att det är i stället vi som får betala notan.
Han påpekar att den irländska neutraliteten har en bred förankring i folkdjupet, samtidigt som folkomröstningar lockar fram de konstigaste argument.
- Dessutom har det uppenbarligen varit ett röstande mot etablissemanget. Och intresseorganisationer som ställt sig bakom ett ja har gjort det halvhjärtat, säger Michael Marsh.
Jag förstår om fler europeiska skattebetalare - än jag - tycker att många irländare är bortskämda och otacksamma. Den känslan förstärks efter några dagar här i Dublin och att ha matats med de mest stolliga överdrifter.
Hela Irland har tapetserats med "Säg nej till Lissabon"-affischer. Och denna förolämpning drabbar en kulturstad som fött världens vackraste musik: fado. Tänk om fördraget i stället hade fått prefixet Dublin? Inte skulle väl irländarna röstat nej till sin egen huvudstad?
Vad som också slår mig är frånvaron av opinionsmätningar under valspurten. Väljarna undanhölls därmed viktig konsumentinformation.
Public service-bolaget RTE struntade helt sonika i att göra en "exit poll", vallokalsundersökning. Och detta i ett läge när hela Europas ögon och öron var riktade mot Irland.

Som enda EU-land av EU:s 27 har Irland folkomröstat, med hänvisning till konstitutionen och ett gammalt utslag i landets högsta domstol. Antalet EU-omröstningar har nu varit alldeles för många för att engagera tillräckligt många väljare.
Men för att ändra Irlands konstitution krävs det, jodå, en folkomröstning. Moment 22, brukar sådant kallas.
Denna folkomröstningskampanj har definitivt stärkt mig i min övertygelse om att det är rätt att beslutet tas av Sveriges riksdag.

Under midsommarhelgen träffas Fredrik Reinfeldt och EU:s övriga andra stats- och regeringschefer på EU-toppmöte i Bryssel. Där borde man komma överens om att uppmana de länder som ännu inte ratificerat Lissabonfördraget att göra så.
Därmed går bollen tillbaka till Irland. Som inte ens är med i EM-slutspelet. Vill de kvalificera sig för EU?