Men i Grekland tryter som bekant pengarna. Och i EU tålamodet. Vid det här laget har också grekerna själva tappat räkningen på antalet repriser av programmet Skuldkris.
Handlingen i korthet: Bekymrad grekisk finansminister erkänner att, hoppsan, budgetunderskottet visar sig vara större än väntat. Finansmarknaderna - som av någon anledning inte lyckats diskontera detta (trots att allt som sagt går i repris) - reagerar våldsamt.
Sedan landar överrockarna i den så kallade trojkan i Aten. Budgetpoliserna från EU, IMF och ECB är åter ute på ett mission impossible.
Premiärminister Papandreou svarar med att lansera ett nytt sparpaket. Och så laddar de militanta fackföreningarna för en serie generalstrejker. Vilket i sin tur sänker den grekiska ekonomin ytterligare ned i det svarta hålet.
Kommande vecka är ännu en ödesvecka för Grekland. Låter det bekant?
I Tyskland ska förbundsdagen rösta om EU:s krisfond EFSF ska fyllas på. Samma sak gäller i Finland.
EU-klassens kanske lydigaste land har blivit rejält obstinat, påhejad av Timo Soini och Sannfinländarnas populistiska EU-motstånd. Och en av, ska vi säga, partiets mest "briljanta" tänkare, rasisten Jussi Halla-aho, tycker att det krävs en comeback för militärjuntan och pansarvagnar för att kväsa de grekiska demonstrationerna!
Ordföranden i Finlands riksdags förvaltningsutskott har liksom inte förstått poängen: i fria demokratier har folk rätt att demonstrera. I pansarvagnarnas paradis Syrien avrättas man.
Vi måste uppenbarligen år 2011 försvara arga grekers rätt att vara arga. Sedan tycker jag att varje demonstrant i denna nation med konstant underskott på också socialt kapital bör ställa sig frågan: har jag aldrig jobbat svart? Aldrig lurat budgeten på dessa välbehövliga euro?
Arga greker som skriker antikapitalistiska slagord utanför parlamentet fördjupar krisen, och för varje ny repris av Skuldkris hoppar någon Pasok-ledamot av. Frågan är nu bara vad som kommer först: en regeringskris eller beskedet om att Grekland ställer in betalningarna?
Arga greker gör andra européer arga. En våg av bitterhet drabbar invånarna i EU:s nettobetalande länder; här har EU pumpat in otaliga miljarder sedan Grekland kom med 1981! Hårt arbetande tyskar frågar sig varför de ska subventionera den grekiska livsstilen.
Någonstans i Berlin hukar så Angela Merkel och tänker på hur väljarna straffat henne i tidigare delstatsval. Medan desperata liberaler i FDP försöker svida om till euroskeptiker.
Grekland måste rimligen gå i konkurs, ingen kan förstås säkert överblicka konsekvenserna. Men det finns kalkyler som pekar på att det blir betydligt billigare för Tyskland och Frankrike att rädda sina egna banker i stället för att köra fler repriser av programmet Skuldkris.
Låt också Grekland stanna i EMU, för det är också vad grekerna vill. Den verkliga mardrömmen börjar om Grekland skulle konkurrensdevalvera. Vilka andra krisländer står då i kö, "i rättvisans namn"?
Inte Lettland i alla fall, där väntas BNP växa med 5 procent i år. Landet klarade att framgångsrikt devalvera internt och hålla sin valuta lat knuten till euron.
5 oktober är det generalstrejk i Grekland, nästa är planerad till 19 oktober. Alla som strejkar har förstås betalat sina skatter solidariskt. Och facket har lika solidariskt placerat sitt konfliktkapital i grekiska statsobligationer.
Eller?