LOBBYING

Men i Sverige tar politiker från både höger och vänster gladeligen emot privat sponsring för att bilda opinion för något som de betalande företagen tjänar på.
Jag skrev en ledare för några veckor sedan där jag ifrågasatte miljardsatsningarna på spårväg. En flexiblare och betydligt billigare lösning är trådbussar som i allt högre grad blir elbussar, löd budskapet.
Då ringde en pratglad spårvagnslobbyist från organisationen "Spårvagnsstäderna". Jag lovade honom att eventuellt återkomma med en granskning av hans organisation.
Nu kan löftet infrias: denna lobbyorganisation tillhör nämligen den märkliga kategorin där politiker sätter sig tillsammans med kommersiella särintressen för att driva en viss fråga.
Ordförande i spårvagnslobbyn är det moderata landstingsrådet i Stockholm, Christer G Wennerholm; en spårvagnspredikant besatt av att frälsa nationen med denna synnerligen dyrbara infrastruktur. I styrelsen sitter också andra politiker från gamla och blivande spårvagnsstäder.

Men så finns det också 24 branschföretag. De saknar rösträtt och fungerar i stället som rena sponsorer. För varje företagsjätte - som Alstom Transport, Bomabardier, Balfour Betty Rail och Siemens - kostar det 30000 kronor per år att få "B-medlemskap" i spårvagnslobbyn.
Det måste betraktas som en billig entrébiljett till det kommunpolitiska finrummet. Tänk att få möta de makthavare som avgör framtida affärsmöjligheter.
I Spårvagnsstäderna ingår även intresseorganisationer som Svensk Kollektivtrafik. Ordförande i kollektivtrafiklobbyn är samme Christer G Wennerholm. Även i denna förening har politikerna skaffat sig näringslivssponsring. Säljtexten lockar med att "som associerad medlem får du och ditt företag möjlighet att delta på våra konferenser och mötesplatser där beslutsfattare och nyckelpersoner från hela kollektivavtalsbranschen träffas."

Med andra ord: lös din entrébiljett (här kostar den bara 4280 kronor om året) och få chansen att träffa Christer G Wennerholm.
De kommunala vattenbolagens organisation Svenskt Vatten, som lobbar för "vattentjänstfrågor", raggar också sponsring. Man kan köpa ett företagsabonnemang för upp till 19000 kronor om året.
Sedan finns det förstås massor med andra kopplingar mellan politiker och olika branschintressen. I flyglobbyn Svenskt Flyg heter ordföranden Lena Micko, kommunalråd i Linköping. Såleds har flygbranschen numera en direkt ingång i Socialdemokraternas verkställande utskott. Anmärkningsvärt, tycker jag.
I riksdagen har ledamöterna olika klubbar som Försvarsindustrigruppen, Fordonstillverkargruppen och Järnvägsgruppen. I det fall Christer G Wennerholm skulle bli riksdagsledamot bildar han säkert genast Spårvagnsgruppen.
Det framstår möjligen som om jag är motståndare till lobbying. Nej då, inte alls: lobbying är inte bara något legitimt, utan också i högsta grad demokratiskt önskvärt. Däremot ska makten över besluten granskas och det finns skäl att ifrågasätta den rena branschsponsringen.

Finns det inte ett trovärdighetsproblem när Christer G Wennerholm i egenskap av lobbychef tar emot pengar från samma företag som han sedan i rollen av landstingsråd kanske köper varor och tjänster av?
Vi får väl se det som ett tidens tecken.
När partierna inte längre orkar bilda opinion outsourcas den till en av politiker organiserad underleverantör som i sin tur raggar privat kapital.