Sverige är efter Slovenien det land som har lägst inkomstspridning.
Inget i dessa data är egentligen något nytt. Nyheten består väl mest i att uppgifterna finns i en färsk EU-rapport: "The Social Situation in the European Union 2009".
Inte heller är det förvånande att några av de mest missnöjda medborgarna finns i Grekland; inkomstspridningen ligger också i EU-topp. Fast kan vi lita på statistiken? Till och med regeringen har erkänt de oerhörda problemen med inkomstbeskattningen, och inte minst av välavlönade personer som läkare och jurister.

Premiärministern Giorgos Papandreou från Pasok är socialdemokrat, stor Sverigevän och talar svenska efter att ha studerat i Stockholm. Ingen tillfällighet att Leif Pagrotsky anlitats som konsult för att lära grekerna budgetsanera.
Papandreou är dock en del av problemet; han tillhör en av de två politiska dynastier som dominerat grekisk politik under mer än ett halvt sekel. Både farfar och pappa Papandreou har varit premiärministrar och nu får Papandreou den yngre städa upp efter sin familjs gamla försyndelser.
Utmaningarna är enorma. Vi talar om en nation där taxichaufförerna strejkar för att regeringen kräver taxameter i bilarna! Det generösa och ofinansierade pensionssystemet bidrar till nationens kollaps. Precis som ett annat av EU:s svarta får - Lettland - intar Grekland en sunkig placering på Transparency Internationals korruptionslista.
Den grekiska statens engagemang i näringslivet är utbrett. Med ett rejält privatiseringsprogram skulle Papandreou alltså kunna amortera på statsskulden.

EU borde inte ha släppt in Grekland i ekonomins finrum: eurosamarbetet. De var inte mogna då och är det inte heller i dag, vilket har visats med all oönskvärd tydlighet. Men grekerna bluffade med nationalräkenskaperna; man visade helt enkelt falskt leg för att komma in i EMU-klubben och för detta skamliga fiffel måste Grekland på något sätt straffas.
EU-ländernas ovilja att rycka ut med en finansiell brandsläckare till Aten handlar just om detta. Har man väl blivit blåst av en viss taxichaufför i stan vill man inte åka med en andra gång.
Ett annat skäl är "moral hazard"-problematiken; om EU-länderna rycker ut för att rädda Grekland så vet greker - och andra - att de kan fortsätta leva över sina tillgångar. Hjälpen kommer förr eller senare.
Ett tredje skäl till varför EU-toppmötet i veckan bara slutade i en kollektiv uppmuntrande ryggdunk av Giorgos Papandreou - och hans sparpaket - är att valutaunionens regler förbjuder stöd till medlemsländerna. Detta kan naturligtvis kringgås om ett antal euroländer väljer att själva packa ihop ett stödpaket.
Jag är övertygad om att Grekland kommer att få ekonomisk hjälp. Kanske kommer ett konkret besked från euroländernas finansministrar redan i morgon i Bryssel. Här handlar det om massvaccination mot den finansiella svininfluensan under namnet PIGS.

Närmast triumfatoriskt pekar nu EMU-motståndarna på Grekland som ett bevis på valutaunionens misslyckande; som om landets statsfinansiella kaos beror på EMU-medlemskapet. Då förtränger man fakta: sanningen är att Greklands historia präglas av usla statsfinanser och galopperande inflation. Drachmen var en skräpvaluta och gjorde bara fattiga greker ännu fattigare.
Ingen har heller tvingat Grekland att gå med i valutaunionens tredje steg. Det var under socialdemokraten Kostas Simitis tid som premiärminister 2001 som man under bred politisk enighet klev in i finrummet. Fack och näringsliv applåderade. Och visserligen fuskade alltså grekerna med statistiken, men Maastrichkraven innebar ändå en sund form av chockterapi mot den gamla vanliga slappa finanspolitiken.
Den som är satt i skuld är icke fri, som Göran Persson konstaterade under den svenska 1990-talskrisen. Frågan är om grekerna har råd att anlita honom som konsult.