Sedan novembermätningen, och i takt med att den ekonomiska krisen fördjupats, har stödet för Alliansen stärkts med drygt 4 procentenheter. Mona Sahlins rödgröna opposition leder nu med bara 3 procentenheter.
Väljarnas betyg i SCB befäster bilden av att gamla vedertagna sanningar inte längre gäller, den om att väljarna tenderar att straffa en sittande regering under lågkonjunktur.
Oppositionens kraftiga opinionsövertag är sedan länge historia, liksom Sören Holmbergs ord vid SCB:s demokratidag i oktober 2007 om att "regeringen Reinfeldt är rökt".

Borgfred eller ej: EU-ordförandeskapet under det kommande halvåret kommer att lägga sig som en våt filt över oppositionen. Fredrik Reinfeldt och statsråden får spela i politikens Champions League fram till jul, medan Team Sahlin får hålla sig till allsvenskan.
Och när jag lyssnar på partiledarna i riksdagen känns det ganska lamt, som om EU-ordförandeskapet redan hade inletts. En annan förklaring är att de helt enkelt är debattrötta efter EU-valrörelsen.
Lars Ohly är uppenbarligen mycket nöjd med sitt retoriska och ironiska grepp att "gratulera" Alliansens partiledare för det ena eländet efter det andra. Det är väl bara en tidsfråga innan Lehman Brothers konkurs skrivs upp på Reinfeldts skuldkonto av Ohly.

Väljarna kan sägas ha större förtroende för regeringens krispolitik än statliga Konjunkturinstitutet. KI levererar en ännu dystrare prognos och vill ha ytterligare stimulanser. BNP rasar med 5,4 procent i år och tillväxten valåret 2010 blir blygsamma 0,8 procent, tror KI.
Och det finns skäl att instämma i KI:s och oppositionens kritik om att statsbidragen till kommunerna borde höjas.
Jag är övertygad om att regeringen i höstens budget höjer stödet med några miljarder. Kombinationen kraftigt stigande arbetslöshet och valår talar för detta.
Oavsett vilken nivå Anders Borg sedan landar på så kommer oppositionen automatiskt att kräva mer. Ty i oppositionens ögon gör en regering per definition alltid för litet och en nöjd Thomas Östros återfinns endast i regeringsställning.

Examensdags för riksdagens ledamöter, men den ekonomiska krisen tar förstås inte sommarlov. Den som söker intensivt kan alltid hitta några små ljuspunkter. Och vi optimister får hoppas på att precis som konjunkturbedömarna konsekvent missbedömt både djupet och hastigheten nedåt, så kanske uppgången kommer fortare och snabbare än vad de flesta räknat med.

Det är knappast någon tröst för dem som nu tagit examen på riktigt - alla studenter som gått ut med drömmar om jobb och inte kan sjunga om några lyckliga dar mitt i konjunkturmörkret.
Ungdomsarbetslösheten kommer att prägla den svenska politiska debatten under överskådlig tid. Och det vore fantastiskt om gamla dogmer och gammal politisk prestige kunde överges.
Tänk om Moderaterna slutade se sänkta arbetsgivaravgifter som mirakelkuren? Tänk om moderater och socialdemokrater kunde sluta krama facket och arbetsrätten? Och tänk om fler fackförbund öppnade för flexiblare ingångslöner?
I Sverige är det närmast revolutionerande tankar. Men vad ska alla unga människor som drabbas stenhårt av krisen göra? Revolution?
Här krävs okonventionella och oväntade lösningar. Precis som när modiga IF Metall gick med på sänkt arbetstid och sänkta löner.