Tone Tingsgård är en väldigt erfaren politiker, socialdemokrat från Uppsala, har suttit i riksdagen sedan 1994. I det civila är hon universitetslärare och borde rimligen ha talets gåva och pedagogisk förmåga att övertyga lyssnarna.
Sedan riksdagsvalet 2006 har Tone besökt talarstolen i riksdagen noll (0) gånger.
Sinnika Bohlin (s) är ännu mer erfaren. Riksdagsledamot sedan 1988 och tidigare hemspråkslärare hemma i Gävle. Hon borde ju ha vana att tala inför folk.
Sedan valet 2006 har inte heller Sinnika deltagit i en enda riksdagsdebatt.
Hon kunde ju annars ha argumenterat för sin motion om jakt på skarv. Fåglarnas avföring förstör växtlivet på de öar där de häckar, framhåller Sinnika i en motion.
Rolf K Nilsson är däremot nybörjare. Moderaten från Gotland tillhör den exklusiva skaran av ledamöter som blev personvalda 2006.
Han har endast visat sig i talarstolen två gånger.
Den tyste och tjänstledige ledarskribenten Rolf K har däremot skrivit en riksdagsmotion "om att öka inslagen av retorik och muntlig framställning i grundskolan och på gymnasiet."
Möjligen är hans önskemål baserat på egna erfarenheter, eller av att ha lyssnat på någon av riksdagskollegorna; de som står där i talarstolen och läser stelt innantill från sina färdigskrivna manus.
Vinnare i riksdagens debatt-SM blev folkpartisten Gunnar Andrén med 112 debatter.
Jag tycker det är beklagligt att debattlustan är så låg hos vissa riksdagsledamöter. Naturligtvis utgör debatten i kammaren endast en liten del av riksdagspolitikers vardag, men det är inget skäl att avstå.
Har Tone, Sinnika och Rolf K lyckats missa hur internet har revolutionerat demokratin?
I dag kan deras väljare enkelt besöka riksdagens hemsida och ta del av debatterna i direktsändning via webb-tv, och även i efterhand. Och på hemsidan finns förstås riksdagsprotokollen att läsa i fulltext.
Ett skäl till att riksdagsledamöter - och lyssnare - upplever en stor del av debatterna som så där lagom meningsfulla är den bakvända debattordningen.
Så här konstigt fungerar det i dag: Bakom stängda dörrar i någon sessionssal debatterar ledamöterna och beslutar om ett utskottsbetänkande. Vid ett senare tillfälle gör de en avstickare till kammaren och debatterar (med som framgått blandat deltagande) något som redan i praktiken är spikat.
Tänk om riksdagen i högre grad skulle börja debattera före besluten? Då skulle det bli lite mindre av teater, lite mer på allvar.
Sådana här folkupplysande granskningar om våra folkvalda påverkar bilden av riksdagen negativt, eller som man numera ska säga: "varumärket" skadas.
Jag vill gärna understryka att det finns många hårt arbetande riksdagsledamöter, samtidigt som det finns en del som tar det som en bisyssla och bekväm försörjning.
Socialdemokratiska före detta statsråd löper förstås stor risk att drabbas av motivationsproblem. Extraknäckande advokaten Thomas Bodström måste i alla fall få ett erkännande för att han hunnit med att delta i hela 39 debatter.
Nu ansluter sig före detta talmannen Thage G. Peterson till klubben, "vi som vill krympa riksdagen". Thages bud är att minska antalet ledamöter med 100 ned till 249.
Välkommen i gänget, Thage. Men sanningen är att inget Facebook-upprop i världen lär ändra på saken.
Våra folkvalda kan inte bara skolka från debatter. De kan halvera myndigheter. De kan banta försvaret. De kan till och med krympa veckopengen till kungen.
Men att göra sig själv eller bänkgrannen arbetslös? Nej, det kommer naturligtvis aldrig på fråga!