Om bolaget hade varit börsnoterat så hade marknaden sett till att hantera just den saken.
Men nu är bolaget ägt av två intresseorganisationer, LO och Svenskt Näringsliv, vilket delvis förklarar den pinsamma föreställningen och som nu debatteras för fulla kommentatorsfält på nationens nättidningar.
AMF:s styrelseordförande Göran Tunhammar säger i alla fall att ingen i styrelsen, inklusive Wanja Lundby-Wedin, hade några invändningar mot avtalet med Christer Elmehagen vid det numera famösa styrelsemötet 2 mars 2004.
Och det inkluderar även styrelseledamoten Hans Gidhagen som är anställd av Svenskt Näringsliv och till professionen är - gissa - jo, det är sant: pensionsexpert!
Wanja Lundby-Wedin säger att hon å ena sidan läst årsredovisningarna. Å andra sidan att hon är "grundlurad", "upprörd", "så olycklig", och så vidare i all oändlighet.
Skulle alltså "styrelseproffset" Lundby-Wedin, som kammar hem 400000 om året på sina olika styrelseuppdrag, ha blivit grundlurad av de faktiska upplysningarna i hennes egna årsredovisningar? Ja, där framgår för varje läskunnig person att Elmehagen fått 770000 kronor per månad avsatt för sin pension under de senaste åren.
Nu ska alltså Tunhammar & styrelsen låta utreda hur Tunhammar & styrelsen har kunnat besluta om ett sådant extremt generöst ersättningspaket till Elmehagen.LO startar väl snart en alternativ utredning om hur det kan komma sig att Wanja Lundby-Wedin blivit så "grundlurad".

Hennes närvaro - och fantastiska bortförklaringar - i AMF:s styrelse illustrerar ett strukturellt problem för intresseorganisationer. Lundby-Wedin är inte utsedd för att tillföra specifik styrelsekompetens i ett bolag som förvaltar närmare 300 miljarder kronor. Hon är där för att representera ägarna, LO.
En LO-ordförande, en fackordförande, eller organisationstjänsteman erbjuds per automatik ett antal styrelseposter i olika bolag.
De må vara ytterst dugliga i sina fackliga eller ombudsmannakarriärer, men uppenbarligen inte kompetenta nog att läsa årsredovisningar och förstå vad de egentligen beslutat om.En bonus för LO och andra organisationer är att de kan ge sina ordföranden och tjänstemän ett hyfsat extraknäck. LO behöver alltså inte betala Lundby-Wedin de 400000 kronor hon tjänar på diverse styrelseuppdrag i rörelsesfärens olika bolag.

Men rollsammanblandningen blir uppenbar när AMF:s styrelseledamot Urban Bäckström - och vd i Svenskt Näringsliv - spelat ut kortet om att han "som representant" för en av ägarna hotar med att inte ge Christer Elmehagen ansvarsfrihet.
Hur katastrofalt måste då inte styrelsejobbet skötas för att ägarna - LO & Svenskt Näringsliv - på bolagsstämman ska neka styrelsen ansvarsfrihet?Toleransen måste rimligen vara enorm; det skulle ju annars innebära att man faktiskt sparkar sin egen vd, respektive sin egen LO-ordförande.
Återstår alltså för styrelsen att självmant avgå, med den obligatoriska hänvisningen om att den pågående debatten allvarligt skadar företaget. Att avgå är nämligen också ett slags ansvarstagande.Sen kan man tycka att Wanja Lundby-Wedin efter 15 år på styrelseposten i AMF Pension faktiskt borde ha lärt sig att inte förneka kännedom om offentliga uppgifter i årsredovisningar. Och Urban Bäckströms sensationella uttalande om att "Det är först nu som hela bilden klarnar kring Elmehagens pensionsavsättningar", visar att LO-ordföranden inte är ensam om att köra nollkoll-spåret.
Vi talar alltså om ansvaret för ett av Sveriges största företag. Inte om någon skalbolagsstyrelse fylld av målvakter upplockade utanför Systemet. Även om försvaret låter likadant: Inte sett. Inte hört. Inte förstått.