Var Pär Nuders kommentar om ”gubbhyllan” en kärleksförklaring till alla decennier av politisk sakkunskap och erfarenhet som sitter där?
Skulle inte tro det.
Grand Old Party’s grand old man fyller 72 år 29 augusti. Och vinner den republikanske presidentkandidaten valet 4 november blir McCain den äldste tillträdande presidenten i USA:s historia.

Valåret 2006 fyllde Ingvar Carlsson 72 år. Tänk om socialdemokraterna gått till val med en statsministerkandidat som passerat de 70, och som dessutom utmanats av en motståndare som var drygt 30 år yngre och där
åldersskillnaden fungerade som en 200-wattsförstärkare på kampanjlåten om ”förnyelse”?
Nej, så fungerar det inte i Sverige. Vår politiska kultur är definitivt annorlunda än den amerikanska. Det gäller också synen på äldre i arbetslivet.
Jag skulle gärna vilja ha fler äldre – och yngre – politiker i de politiska församlingarna så att åldersspridningen blev större.
Vad skulle då reaktionerna bli på John McCain-typerna i riksdagen? Tja, högst troligt en förväntan om att de ska sysselsätta sig med typiska ”äldrefrågor”, utifrån något snävt generationstänkande.

För många svenskar är pensionsdagen rena rama himmelriket – en befrielsedag. För andra innebär pensionen en mardröm – ett abrupt slut på yrkeslivet. Människor är olika och erfarenheterna likaså.
Det finns ett samhällsekonomiskt intresse av att fler äldre finns kvar i arbetskraften. När allt färre i arbetslivet ska försörja alltfler utanför, måste den demografiska chocken mildras. Nu är det förstås inte speciellt konstruktivt att säga ”tänk på försörjningskvoten” för att få fler arbetsvilliga människor att inte vinka adjö med golfklubban till arbetsmarknaden.
Svenska folket blir bara äldre och friskare, vilket kan vara svårt att tro i spåren av de senaste årens sjukskrivningstal. Medellivslängden är nu runt 83 år för kvinnor och 78 för män. Och grattis: den som fyllt 65 år kan lägga till ett par år, minst, i förväntad livslängd.
När den allmänna folkpensionen infördes i Sverige 1913 sattes pensionsåldern till 67. Medellivslängden var då 55 år. Om motsvarande proportioner hade tillämpats i dag så skulle pensionsåldern hamna runt 93 år, påpekar Gunnar Wetterberg i sin bok ”Efter fyrtiotalisterna”.

Nu skulle ingen tung svensk politiker under 65 år – de över är som sagt lätt räknade – kräva höjd pensionsålder. Men i takt med att folkhälsan och medellivslängden förbättras vore det naturligt att i avtal eller lag stärka människors rätt att ha kvar sin anställning även efter man fyllt 67.
Sverige har i jämförelse med många andra länder redan en hög sysselsättning bland 60-plussare. Vårt pensionssystem stimulerar också till att jobba efter att man fyllt 65. Och pensionärer – som jobbar – får en extra bonus i jobbskatteavdraget.
Jag tror ändå att det finns gränser för de olika ekonomiska styrmedlens effektivitet. Snarare handlar det om hur arbetslivet är organiserat, om hur ledningarna i företag, organisationer och förvaltning ser på den äldre arbetskraften och om ett utbrett attitydproblem.

Hur reagerar vi som konsumenter när vi blir hjälpta av någon person 70+ i affären, på jobbet eller restaurangen?
Alternativ A: ”Stackars människa som tvingas jobba och inte har chansen att njuta av livet som pensionär.”
Alternativ B: ”Vilken fantastisk service! Tänk vad bra att arbetsgivaren satsar på erfarna anställda.”
Vad man än tycker om John McCains politik så finns det ett viktigt budskap i hans framgångsrika kandidatur.