Inte ett enda torskyngel hittade Fiskeriverkets forskningsfartyg under hösten i södra och mellersta Kattegatt. Situationen är inte mycket bättre om man ser till de äldre fiskarna, som är nödvändiga för beståndets återväxt.
Den torsk som finns, fångas innan den hinner bli könsmogen och forskarna har i år bara hittat ett fåtal exemplar som är äldre än tre år.
Torskbeståndet i delar av Kattegatt har med alla rimliga mått mätt kollapsat. För att det överhuvudtaget ska finnas en chans att rädda torsken krävs ett totalt fiskestopp. Och det omedelbart. Det är fiskeexperter och havsmiljöforskare eniga om.
Men att torskbeståndet på sina håll är akut hotat tycks inte spela någon som helst roll för EU:s jordbruks- och fiskeministrar som häromdagen fattade beslut om nya torskfiskekvoter för bland annat Kattegatt.

I stället upprepade sig historien som den alltid gör i fiskepolitiken. I högtidliga ordalag talar ministrarna om vikten av att rädda de hotade fiskbestånden – det är ju långt ifrån bara torsken som hotas av utfiskning. Men när det kommer
till faktiska beslut sker endast marginella förändringar.
EU-kommissionen hade inför mötet i veckan föreslagit en minskning av torskfiskekvoterna med 25 procent.
Efter förhandlingar blev det en minskning med åtta procent i Kattegatt, alltså i det område där det enligt forskarna inte finns någon torsk kvar.
I förhandlingarna drev den svenska regeringen kommissionens linje och förespråkade dessutom fler fiskefria dagar.
Men på punkt efter punkt fick man ge efter. Det är i och för sig möjligt att förhandlingsresultatet, som jordbruksminister Eskil Erlandsson nu hävdar, hade blivit ännu sämre om Sverige lämnat förhandlingsbordet. Men att jordbruksministern inte är mer missnöjd med resultatet av förhandlingarna säger en hel del om vilket ekologiskt och moraliskt haveri EU:s fiskepolitik är.

För det handlar inte bara om beslutet om de nya torskfiskekvoterna. För några veckor sedan riktade EU:s revisionsrätt skarp kritik mot hur EU:s fiskepolitik sköts. De beslutade kvoterna överstigs konsekvent, men så gott som ingenting görs för att bestraffa överträdelserna.
Samtidigt som torsken riskerar att bli en fisk som bara finns i historieböckerna talar yrkesfiskare nu i medierna om att det inte alls behövs några sänkta torskkvoter. Det finns massor av fisk som man rentutav är tvungen att kasta tillbaka i havet på grund av för låga kvoter, resonerar en företrädare för yrkesfiskarna. En annan skyller fiskeriverkets larmrapporter på att forskarna drabbats av oturliga strömmar som fört bort torskynglen.
Att EU:s fiske- och jordbruksministrar hellre lyssnar på den typen av fantasier än tar forskarna på allvar är tyvärr uppenbart.
Utfiskningen av torsken är en ekologisk katastrof, helt och hållet orsakad av politiker som struntar i forskningen och i stället lyssnar till fiskarhistorier.
Eskil Erlandsson och den svenska regeringen är för all del inte värst, men de är i allra högsta grad medskyldiga till torskens försvinnande.