Om det inte hade varit för kriget i Libyen så hade Nato-chefens besök hos Fredrik Reinfeldt i dag knappast uppmärksammats. Anders Fogh Rasmussens visit är sedan länge planerad, men han kommer nu att på sin danskengelska tacka Sverige för vårt bidrag och vifta bort det faktum att svenska socialdemokrater bakbundit Gripens bomber och Natos operativa flexibilitet.
Sådan är diplomatin.
Men för att vara mindre diplomatisk: regeringen och Socialdemokraterna vill inte enbart vara solidariska med det libyska folket.
Tanken är att när Sverige deltar i internationella insatser under Natoflagg, det må vara i Libyen eller i Afghanistan, så samlar vi bonuspoäng på Natokortet och som kan lösas in i den händelse vi själva skulle vara hotade.
Sverige vill vara en lojal Nato-vän utan att ha löst fullt medlemskap. Och medan vårt militära samarbete med Nato fördjupas dag för dag så predikar politikerna att nationen lever i ett alliansfrihetens lyckorike.
Den svenska alliansfriheten är så snurrig att inte ens toppolitiker och experter i våra grannländer förstår sig på den. Jo, de förstår att vi förlitar oss på Nato, men sen då?
Vi har ett substitut. Svenska politiker har skaffat nationen ett gosedjur och låtit riksdagen anta en ensidig "solidaritetsklausul" där Sverige lovar:
"Att inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."
En av arkitekterna bakom detta extremt långtgående löfte är Håkan Juholt, från sin tid i försvarsberedningen.

Låt oss anta att ryska stridsvagnar skulle rulla in i Lettland. Det är givetvis ingen trolig hotbild i närtid, men enbart tanken på att svenska förband skulle skeppas över Östersjön till Riga ter sig minst sagt verklighetsfrämmande. Sverige ska alltså ingripa militärt i vårt närområde utan att vi själva är attackerade. Varför? Jo, det alliansfria Sverige har bildat en alldeles egen och unik militärallians. Bestående av oss själva.
Jag var i Lettland på studieresa förra veckan och mötte politiker och tjänstemän i försvarsdepartementet. Och reaktionerna inför gosedjuret - solidaritetsklausulen - kan väl snällt beskrivas som ett enda stort frågetecken. De bryr sig helt enkelt inte; för i Natolandet Lettland förlitar man sig på verklig artikel 5-solidaritet.

Precis som Socialdemokraterna hade veto när det gäller Libyen-insatsen så har man det i frågan om ett svenskt Natomedlemskap. Förhoppningsvis har dock frågan avdramatiserats något när även den svenska vänstern stöder Natos robotar mot Khadaffis markstridskrafter. Eller när en miljöpartist som Gustav Fridolin i riksdagen ropat efter "verkningsfulla åtgärder inklusive en verkningsfull flygförbudszon".
En standardursäkt, även från i grunden Natopositiva politiker, är att det finns ingen anledning att diskutera frågan eftersom det inte finns någon folklig opinion för ett medlemskap. Och hur stark opinion finns det då för substitutet, vårt eget lilla gosedjur, solidaritetsförklaringen?
Svenska soldater förväntas riskera sina liv under Natoinsatser, medan deras uppdragsgivare - politikerna - inte ens vågar tillsätta en Natoutredning. Överraska oss, Håkan Juholt, och glöm vetot på denna punkt.