När privata företag vill finansiera nya vägar och järnvägar är risken uppenbar att notan för skattebetalarna blir högre än nödvändigt.
OPS står för offentlig, privat samverkan, på engelska kallas det PPP, public private partnership. Och en vanlig modell i dessa (och av många politiker omkramade) samarbetsprojekt är att företaget/ konsortiet även svarar för finansiering. Det är en politisk metod för att komma ifrån dagens budgetrestriktioner, men innebär samtidigt att notan skickas på framtiden.

I Sverige satsar vi förhållandevis lite på infrastruktur, rapporterar statliga Nutek. Sverige har under de senaste decennierna legat under genomsnittet jämfört med 15 andra västeuropeiska länder. När budgetöverskotten hos Anders Borg nu är gigantiska växer inte oväntat kraven på miljarder till nya vägar och järnvägar.
Och om staten har pengar finns det väl ingen anledning att gå till någon privat finansiär?
Jag har svårt att se några sakliga motiv till extern finansiering när staten alltid kan låna billigast hos Bosse bank, det vill säga hos riksgälden med dess generaldirektör Bo Lundgren.
Vid sidan av de stora infrastrukturprojekten finns runtom i Sverige små frivilligbaserade projekt. Men de små delar samma vardag och brottas med finansieringsproblem, sega byråkratiska planprocesser, sega överklaganden i olika instanser som fördröjer projekten. Det kan ta många år.

I egenskap av styrelseledamot i en samfällighetsförening har jag varit med om en sådan långresa. Vi startade 2003 och i dag håller vi årsmöte i föreningen och kan utbrista i ett kollektivt - äntligen!
Ett äntligen för att vår nya utbyggda parkering står färdig.
Och vore det inte för att vi hade turen att möta tjänstvilliga tjänstemän under färden så hade processen försenats ytterligare. In i någon byråkratisk oändlighet.
Vi stod i valet mellan "riksgälden" - att låna av oss själva med en kontantinsats - eller att låna dyrare hos en bank. Det blev banken, men till skillnad mot en del OPS-projekt, är vi fria att ompröva beslutet, bryta kontraktet och betala skulden till vår externa finansiär. Frågan blir het på årsmötet.
Föreningens grannar på andra sidan skogsdungen överklagade våra planer att bygga ut parkeringen. De producerade inlagor och överklagade om och om igen, ända upp till regeringen.
Grannarna hävdade något obskyrt om att ett unik EU-klassad biotyp skulle försvinna från snårskogen. Våra nya p-platser framstod som en miljöfara i klass med Teckomatorp.
Men vi visste - och de måste ha vetat - att de aldrig skulle vinna i högre instans. Ändå överklagade de. Det var ett meningslöst filibustrande som kostade oss tid och pengar.

I den stora infrastrukturvärlden är detta vardagsmat.
Bothniabanan har dränkts av överklaganden och banverket har beräknat prislappen för dessa till minst en miljard kronor. Nutek uppskattar den samhällsekonomiska notan för havererade infrastrukturprojekt till 70 miljarder kronor.
Självklart ska det finnas en rätt att överklaga, men när exempelvis miljömässigt motiverade satsningar på järnväg kan bromsas in absurdum av objektivt sett betydligt mindre värda miljöskäl så är det fel i systemet.
Stora infrastrukturprojekt kännetecknas av att de i regel blir dyrare och färdiga senare än vad som sades från början. Det är inte bara glädjekalkyler som fördyrar notan, utan också PBL, plan- och bygglagen.
Och just det. Våra överklagande grannar låter nu sina besökare parkera på vår än så länge fria gästparkering. Ett ämne på dagens årsmöte blir p-automat och avgiftsfinansiering.