Jag sitter på riksdagsläktaren och känner en akut önskan efter sann poesi. Finns det inga poeter gömda i kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths koffertmodell?
Reinfeldt ska i alla fall tillsätta en egen statssekreterare "för kommunikation" i statsrådsberedningen. Låter som ett jobb designat för Per Schlingmann.
Kollar på hedersläktaren, där sitter det gamla gardet bredvid varandra: före detta centerledaren Olof Johansson, före detta moderatledaren Bo Lundgren, Per Unckel som aldrig fick bli Moderatledare, före detta Folkpartiledaren Lars Leijonborg och före detta MP-språkröret Pehr Gahrton. Ett stycke svensk politisk historia på en bänkrad.
Och nu skrivs visst ny historia och en tämligen trist sådan.
Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och utmarsch från Storkyrkan är det givna samtalsämnet i trängseln bland minglande riksdagsledamöter i sammanbindningsbanan.
SD har velat förmedla bilden av att att de minsann är "ansvarsfulla politiker". Väck en nybliven SD-riksdagsledamot mitt i natten och han (de är mest en han) börjar just bluddra om ansvar. Jimmie Åkesson tangerar gränsen till parodi när han försöker kopiera Fredrik Reinfeldt i hur man låter som en riktig statsman.
I stället för att fullfölja sin strategi om att vara ansvarsfullhetens folk tågar alltså Åkesson & co ut ur kyrkan när biskop Eva Brunne predikar respekten för människors lika värde.
Det brukar påpekas att SD inte alls är lika oorganiserade som Ny demokrati, men denna omogna reaktion - och på tvärs mot den egna strategin - tyder på att det kan gå riktigt snett i framtiden.
Låt oss i alla fall spika upp biskop Brunnes tes på riksdagsdörren:
"Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund - att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor."

Fredrik Reinfeldt uppträdde i alla fall statsmannamässigt. På den knökfulla presskonferensen utanför plenisalen vill han inte ens nedlåta sig till att kommentera SD:s stolligheter.
Där står alliansens partiledare och intygar att de fortfarande tillhör den "lyckliga familjen" och att alla är nöjda efter det stentuffa regeringsförhandlandet.
Men nog låter näringsminister Maud Olofsson lite uppgiven. Hon tvingas erkänna att "portföljen varit tung".
Det moderata nyförvärvet Peter Norman får ta över hennes gamla ansvar för de statliga bolagen. Jag tycker att det är utmärkt att Reinfeldt vågar söka kompetens på annat håll, trots tidigare misslyckanden med rekryteringar utanför den inre partikretsen.
På pressträffen får också alliansens partiledare ösa hyllningsord över de statsråd som sparkats/ "avgått frivilligt".
Göran Hägglund intygar att "Mats Odell gjort oerhört betydelsefulla insatser". Maud Olofsson säger att Åsa Torstensson "genomfört en historisk infrastruktursatsning".
Ja, aldrig blir ens gärningar så stora som i en nekrolog. Eller i ett minnesord efter avslutad ministertid. Odell gjorde ett starkt jobb under finanskrisen. Men Torstensson? Hon hade nog också behövt en statssekreterare för kommunikation. Då talar jag inte om tågen.