Mycket väsen för ingenting.
Så skulle man kunna sammanfatta de rödgrönas valgodis på temat "Tolv miljarder mer för välfärden" i gårdagens SvD.
Men något har man lärt sig från regeringen: det gäller att släppa budgetnyheterna steg för steg.
STATSBIDRAG
Denna gång handlar det om den ständiga auktionen mellan regering och opposition, om vem som kan dela ut mest i statsbidrag till kommuner och landsting.
Sanningen är att de rödgrönas satsning är mycket modest. Ja, en alternativ beskrivning är att även Mona Sahlin drar ner "stödet till de sjuka och gamla", som eländesretoriken brukar lyda.
Jag ska nu sätta siffrorna i dess rätta sammanhang, något som görs alldeles för sällan. Det kan bli en aning siffertungt, men det här är centrala uppgifter som varken oppositionen eller regeringen vill prata om i sin jakt på väljare.
I år är statsbidragen 138 miljarder kronor på grund av regeringens tillfälliga krisstöd. Nästa år blir summan 126 miljarder, enligt vårbudgeten. De rödgröna lägger då till sju miljarder, vilket innebär att det fattas 5 miljarder för att nå upp till årets nivå!
Varför så snål, Lars Ohly? Vill du verkligen "nedrusta välfärden"?
Nåväl, de rödgröna kan alltid hävda att sju miljarder är mer än regeringen och att det är bättre än ingenting. Jag är dock nästan beredd att äta upp en budgetmotion på att alliansen kommer med ett auktionsbud på höjda statsbidrag, i Almedalen eller senare i sommar.
Sju miljarder är i sammanhanget närmast felräkningspengar då prognoserna över de kommunala skatteintäkterna varierar över tid och avsändare. I relation till kommunsektorns totala beräknande inkomster på 784 miljarder kronor är 7 miljarder lika med 0,89 procent.
Det kan ju onekligen låta lite futtigt att slå på stora valtrumman med löftet om att "Vi satsar 9 promille extra till välfärden." Men så är det.
De rödgröna "välfärdsbyggarna" hävdar att satsningen ger 10 000- 15 000 fler jobb. Om detta vet ingen säkert. Det står kommunerna fritt att göra vad man vill med extra statsbidrag. Sänka skatterna exempelvis. Och riktade bidrag till skolan kan slussas över på annat håll i den kommunala budgeten. Ett tricks är plötsligt höjda hyror på de kommunala skollokalerna.
10000 nya jobb kan också placeras i kolumnen för felräkningar. Kommunsektorn är enorm och sysselsätter idag cirka 1,1 miljoner svenskar.
Det kan ju onekligen låta lite futtigt att lova: "Vi ökar antalet välfärdsjobbare med 9 promille." Men fler än så lär det absolut inte bli, om det ens visar sig vara mätbart i statistiken.
De rödgrönas välfärdssatsningar i form av statsbidrag är ytterst blygsamma och som enskild budgetpost är den - förvånansvärt - statsfinansiellt ansvarsfull. Lars Ohly har uppenbarligen fått vika ner sig rejält. Och Mats Odells prat om ansvarslös "Tobleronepolitik" är därmed rent struntprat. Åtminstone för närvarande.
Statsstödsracet är bara inne på första varvet. Lars Ohly vill med sina katastrofala opinionssiffror köra om i nästa vänsterkurva. Nya miljardlöften kommer från fartblinda rikspolitiker.
Men skolan, vården och omsorgen är kommun- och landstingspolitikernas ansvar. De bestämmer över kommunalskatten, de kan effektivisera verksamheten och prioritera i budgeten. Ändå måste de uppenbarligen ha några promille skattepengar från Stockholm för att klara sitt jobb.
Jag häpnar över att aldrig någon ledande kommunpolitiker - S eller M - protesterar mot att ständigt bli inkompetensförklarade. Är de verkligen så lättköpta? Eller så rädda för partitopparna?
