VALET 2010
Under partiledardebatten i riksdagen pekade Fredrik Reinfeldt ut tre områden: jobbpolitiken, bättre kvalitet och mer valfrihet i välfärdssektorn samt rättsväsendet.
Och så kunde han ha sagt regeringsfrågan.
Jag kan bara konstatera det paradoxala i att medan allt fler väljare tenderar att bestämma sitt partival allt senare, så blir valrörelserna allt längre.
Partiledardebatten var en symbolisk invigning av valåret 2010 och en släng av valfeber, ska vi säga 38,5 grader, hade också drabbat partiledarna. Replikskiftena var åtminstone lite hetare än normalt.
Vi är många borgerliga sympatisörer som välkomnar Fredrik Reinfeldts comeback på den inrikespolitiska scenen efter EU-ordförandeskapet. Han och regeringen har befunnit sig i ett slags bubbla, starkt fokuserade på att fullfölja EU-förpliktelserna.
Samtidigt har många också närt förhoppningen om en EU-effekt motsvarande de opinionsvinster Göran Persson fick på ordförandeskapet 2001.
Här finns i stället skäl att tala om en EU-defekt. Enbart Reinfeldts prat om "borgfred" borde ha fått varningslamporna att blinka, när politik handlar om att försöka vinna matchen om verklighetsbeskrivningen. Varje dag.
Jag har med stigande förvåning följt alliansens oförmåga att kommunicera professionellt; alltifrån krishanteringen runt ministeraffärerna Borelius och Stegö Chilò hösten 2006, FRA-frågan och jobbskatteavdraget och till den nu aktuella sjukförsäkringen. För att nämna de kanske största PR-missarna.

Det krävs ingen större förmåga till politisk omvärldsanalys eller strategiskt tänkande för att inse det närmast självklara: Förändringar i ett socialförsäkringssystem leder oundvikligen till protester från människor som berörs, därefter den lika obligatoriska - sakliga, mindre sakliga och direkt osakliga - medierapporteringen. Och så givetvis: ett generalangrepp från oppositionen.
Problemet var inte bara att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson först visade sig oförmögen att hantera debatten (hon har bättrat sig nu), utan framstod som förvånad över den hårda kritiken, troligen i sin övertygelse om att "politiken är ju rätt och riktig".

Jobbskatteavdraget hamnar kanske högst på listan över regeringens kom- munikationsmissar.
För, håll i er nu, endast 40 procent av den arbetsföra befolkningen kände till avdraget när Riksrevisionen lät SCB undersöka saken i höstas.
Vi talar alltså om en av hörnstenarna i regeringens politik.
Sammanräknat innebär avdraget - nu med det fjärde steget - på januarilönen 2010 en skattesänkning på runt 1600 kronor i månaden för en person som tjänar 25000 kronor.
I partiledardebatten pratade Reinfeldt återigen om avdragets betydelse för "drivkraften" till jobb. Om drivkraften ska öka är det en fördel om man känner till skattesänkningen, men när det gäller gruppen med "svag ställning på arbetsmarknaden" hade 7 av 10 ingen aning om att det faktiskt blivit lönsammare att jobba.
Även här misstänker jag att det har funnits en utbredd övertygelse om att politiken är så rätt och riktig att väljarna liksom automatiskt förväntas förstå de uppenbara fördelarna.

Under Folk och Försvars konferens i Sälen häromdagen beklagade sig Reinfeldt över hur medierna rapporterar om försvarspolitiken och hur den så kallade medielogiken fungerar.
"Jag säger detta med lång gedigen erfarenhet av kommunikation i demokratins namn," sade Reinfeldt.
Dessvärre har uppenbarligen inte denna långa "gedigna erfarenhet" utnyttjats fullt ut.