Jag har svårt att dela EU-minister Birgitta Ohlssons entusiasm, även om jag tycker som hon att Sverige borde vara med i eurosamarbetet. Men det är två vitt skilda saker.
FÖR DET FÖRSTA: Det blev ju ett rungande nej i folkomröstningen 2003. Vi som förespråkade ett medlemskap varnade för att ett nej skulle leda till att vårt politiska inflytande i EU skulle minska. Just där är vi nu när de 17 euro- länderna, plus ett okänt antal andra, bygger ett allt tätare finanspolitisk samarbete. Som givetvis kommer att påverka det ekonomiska regelverket för hela EU. Man kan då uttrycka saken finkänsligt; säga att vi måste respektera folkomröstningen.
Men man kan också tala klarspråk: 56,1 procent röstade för att Sverige skulle tillhöra EU:s B-lag och då tvingas vi faktiskt acceptera det.
FÖR DET ANDRA: Det är märkligt att blankt säga ja till en finanspolitisk pakt utan att ha alla detaljerna på bordet. Brukar inte folkpartister ställa vissa krav i de interna regeringsförhandlingarna?
Pakten ska formellt skrivas under på EU-toppmötet i mars (är det tänkt) och nu väntar fler stenhårda förhandlingar.
Vilka lösningar kräver Merkel för att inte riskera motstånd från den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe?
FÖR DET TREDJE: Sverige ogillar skarpt att euroländerna skaffar sig allt mer av formaliserat samarbete vid sidan av det ordinära EU.
Genom att signera pakten godkänner Sverige formellt detta sidoåkande.
FÖR DET FJÄRDE: Måste Sverige ständigt ha en "äta kakan och ha den kvarlinje" i internationellt samarbete?
Fredrik Reinfeldt informerade riksdagen i går om sitt nattsuddande i Bryssel.
Partyt var, som fram- kommit, ganska stökigt och gästerna är inte helt klara över vad de egentligen kom överens om.
Vår statsminister vill inte att Sverige i dag stänger dörren till pakten, men han var tydlig på en punkt: dess "legala verkan" ska enbart gälla euroländerna.
Då just den juridiska tvångströjan utgör själva affärsidén som ska säljas på finansmarknaderna så kan man ju undra varför Sverige ska vara med.
Men den svenska kaklinjen lyder: "Vi skriver gärna under på att ni andra avsäger er en viss budgetsuveränitet, men vi vill inte göra det själva!"
FÖR DET FEMTE: Ett svenskt deltagande är politiskt omöjligt. S har i praktiken vetorätt i eurofrågan och kommer inte att låta sig övertalas. Tänk på Tommy Waidelich som gjort bedömningen att ett svenskt euromedlemskap inte blir aktuellt under hans livstid.
Det innebär att Waidelich underkänner partiets förmåga/lust att bilda opinion.
Någon strateg i detta stukade parti har väl upp lyst honom om att glömma alla brandtal för euron då det skrämmer bort ännu fler S-sympatisörer.
Gårdagens euromätning från SCB visar att bara 11 procent skulle rösta ja i dag. Men stödet åker en grekiskt riggad bergochdalbana. För två år sedan var ja-sidan störst i SCB.
Reinfeldt vill säga mjukast möjliga nej till euroklubbens medlemmar; han vill på intet sätt placera Sverige i det C-lag inom EU som Cameron placerat Storbritannien i.
Det borde Reinfeldt också kunna vara tydlig med. Så slipper vi denna märkliga europaktsteater.