Ett litet trevande försök har gjorts förr.
En februaridag 2006 samlades de borgerliga partierna för ett ”konvent” på arbetarrörelsemark i Norra Latin i Stockholm. Konventet var ett i raden av alla möten för att manifestera Alliansens samhörighet och partiledarna log som vanligt i kapp tillsammans inför fotoblixtarna.
Men i korridorerna på Norra Latin mötte jag flera sura Allianspolitiker, mest upprörda var moderaterna. Ilskan handlade om Lars Leijonborgs utspel strax före konventet om att de fyra partierna borde gå till val på en gemensam valsedel.
”Fy på dig, Lasse!” Fp-ledaren hade både spelat solo och svurit i Alliansens kyrka. De fyra partierna hade ju faktiskt gjort upp om att gå till val som fyra separata partier.

Leijonborg hade rätt, men några år för tidigt. Nu är det hög tid för regeringspartierna att våga debattera saken.
Det är en Alliansregering som söker väljarnas förtroende i valet 2010, på den ständiga kompromissandets väg Allianspolitiken innebär.
Handen på partiboken, vilka avgörande skillnader finns mellan partierna i dag? Kan väljarna verkligen skilja på vad som är parti- respektive Allianspolitik?
Socialminister Göran Hägglunds kamp för att tillåta abort för utländska kvinnor är inte vad som kunde förväntas av en kristdemokratisk partiledare. Moderate arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorins försvar av
arbetsrätten mot centerns krav på liberalisering visar också hur den partipolitiska kartan ritas om.
Vi har ett folkparti som tvingas ge upp sitt krav på slopad värnskatt inför en moderat finansminister.
Inför valet frystes centerns kärnkraftsavveckling och nu är det rimligen bara en tidsfråga innan klimatpolitiken tinar fram en utbyggnad.
Dag efter dag, på område efter område, slipas partiernas profiler ned i den stora kompromissmaskinen i kanslihuset. Och de konvergerar i tysthet, med anmärkningsvärt få konflikter.

I jämförelse med bråken i tidigare borgerliga regeringar lever Fredrik Reinfeldt i en Sörgårdsidyll. I Maud Olofsson har han en drömpartner från Högfors. Fråga bara Bildt hur det var att styra landet med Olof Johansson.
Visst har fp muttrat om vårdnadsbidraget och visst har the never-ending-story fastighetsskatten påmint oss om motsättningarna mellan m och kd. Men den stora bataljen – försvarsbudgeten – var intern i moderaterna. Och nu säger försvarsminister nummer två, precis som ettan, att det inte går att gör några större besparingar.
Då regeringen visat sig vara en pr-mässig katastrof, trots – eller tack vare – alla politiska tjänstemän med pr-bakgrund, så har det lyckade Allianssamarbetet förblivit en succé i det tysta.
Regeringsfrågan kommer vara minst lika framträdande i valrörelsen 2010. Jag kan redan höra Reinfeldt, som ett Bildt-eko, varna för den rödgröna röran.

En gemensam valsedel gör förstås regeringsalternativet Alliansen ännu tydligare. En positiv bieffekt är att Alliansen säkrar minst fyra procent av väljarstödet man riskerar att tappa om kd – eller något annat småparti – skulle åka ur riksdagen. I valrörelsens slutskede slipper Alliansen därmed desperata utspel från en partiledare med 4-procentsångest.
Är då detta inte en manipulation av grundlagen?
Nej. Det är snarare demokratiskt riktigt att Alliansen söker väljarnas stöd med en gemensam partibeteckning. De ska bedömas för vad de har gjort och vill göra tillsammans. Väljarna kan sedan parti- och personkryssa på Alliansens valsedel.
Det här är givetvis en seg och svettig process för partierna. Särintressena är många och starka. Därför måste jobbet börja nu.