Svenska folket är inte direkt i chocktillstånd inför uppgiften om att den nya handelsministern Maria Borelius har betalat en barnflicka svart.
Folkstormen blev
inte ens en bris. Möjligen för att svartjobbandet är så pass utbrett i Sverige och att det kan vara svårt att hitta exempelvis en hantverkare som vill sköta affärsrelationen helt enligt skatteverkets regler. Enligt skatteverkets egen undersökning har var tredje svensk köpt svarta tjänster det senaste året.
Om en historisk svartkonsumtion av tjänster utförda av bilmekaniker, snickare, rörmokare, elektriker, städare, målare och barnflickor skulle diskvalificera svenska medborgare från att bli statsråd så skulle alltså rekryteringsbasen krympas dramatiskt.
Men naturligtvis borde Maria Borelius och - hennes man ha betalt tjänsterna vitt.
Handelsministern har offentligen erkänt sitt misstag och försökt att förklara sig.
Och det är nu det blir både besvärligt och pinsamt för ministern som har deklarerat att hon "inte hade råd" att betala vitt.
Expressen kunde
i går berätta - även för Maria Borelius - att hon och hennes man tillsammans tjänade över 16 miljoner kronor under 1990-talet.
Via sin pressekreterare Markus Sjökvist lät handelsministern hälsa att hon inte hade råd att betala eftersom hon och hennes "man har helt separat ekonomi och alltid haft det."
Borelius korkade bortförklaringar kastar förstås en skugga över hennes man - de fyra barnens far. Skulle han med sina miljoninkomster alltså ha struntat i sitt underhållsansvar för barnen? Som om en barnflicka enbart vore moderns ansvarsområde.
I så fall ska vi vara lyckliga över att Maria Borelius inte blev jämställdhetsminister.
Inte ens chefen, Fredrik Reinfeldt, gillar den här förklaringen.
Kanske Borelius har förutsättningar att bli en alldeles utmärkt handelsminister. Kanske hon som politikerrookie inte vet hur hon ska "krishantera". Ändå kvarstår faktum: sådana här omdömeslösa uttalanden devalverar hennes politiska kapital.
Målet står nu vidöppet, det är bara att rulla in bollen. 1-0 till det röda laget.
Jag bara väntar på att Göran Persson ska ironisera i dagens partiledardebatt: Reinfeldt vill införa pigavdrag så att de stackars ministermiljonärerna i Djursholm ska få råd att anställa barnflickor.
Men om vi försöker bortse från höginkomsttagarna i Stockholms norra förorter och översätter "jag har inte råd" till begreppet betalningsvilja så går det inte att ironisera bort problemet.
Det är alldeles
för dyrt att köpa tjänster vitt och den svaga betalningsviljan beror på dagens skattesystem. En normalinkomsttagare måste jobba många helgers övertid för att ha råd att anställa en målare som målar huset vitt för vita pengar.
Vilket antingen innebär att det vita huset målas med svarta pengar, eller att normalinkomsttagaren gör ett sämre jobb själv. Den tiden hade hon eller han hellre tillbringat med barnen eftersom arbetsdagarna är minst sagt hysteriska.
Alliansen har köpt
- helt öppet och lagligt - LO-ekonomen Dan Anderssons gamla utredningsförslag om att skrota arbetsgivaravgifterna för vissa tjänstejobb. Det kommer att göra livet lättare för många och förhoppningsvis göra betydligt fler svarta jobb vita.
Vidare har Alliansen lovat att införa något slags avdrag för hushållsnära tjänster. Reinfeldt bör nog undvika att använda Borelius som exempel på att det behövs.
Jag tror regeringen gör klokt i att dämpa optimismen i prognoserna över hur många nya de vita jobben ska bli.
Priserna på den svarta marknaden kommer att sjunka när det blir billigare att handla vitt. Betydligt färre köpare kan dock komma undan med ministerskrönan om att "de inte har råd".
