KRISTDEMOKRATERNA
Sugen på att bli partiledare i ett parti på dekis? Det är bara att ringa valberedningens ordförande Chatrine Pålsson Ahlgren och anmäla sitt intressse.
Man kan liksom alltid ångra sig dagen efter.
Mats Odell är dock en seriös kandidat när Kristdemokraterna nu drabbats av en kollektiv desperation.
De ser sig något yrvaket om och upptäcker att andra partier minsann har bytt partiledare och att det är på tiden att även KD satsar på en potentiell väljarmagnet.
Fakta är ju annars att Hägglund omvaldes av ett, åtminstone på papperet, enigt riksting så sent som i somras. Och det är möjligt att han även håller ut till i januari och klarar ännu en förtroendeomröstning. Men sen då?

Drömmen om en räddare i opinionsnöden kommer att växa sig starkare ju närmare valdagen KD kommer. Processen är i gång och jag är övertygad om att Hägglund tvingas packa kartongerna på socialdepartementet. Och efterträdaren blir knappast Mats Odell utan i stället någon kompromisskandidat för att försöka ena falangerna.
Jag har inga kritiska synpunkter på Mats Odells ålder, utan försvarar den självklara rätten för 64-åringar att kandidera som partiledare.
Egentligen vore det positivt om också en blivande pensionär kunde bli partiledare i Sverige: det ger en tydlig bild av framtiden då vi förväntas jobba allt senare upp i åren för den så kallade försörjningskvotens skull.
Sedan finns det kristdemokrater som ser Odells ålder som en konkurrensfördel; en person som ska kunna utstråla erfarenhet och kompetens i stället för trenden med alla dessa 28-åriga partiledare. Här talar vi ju om ett långt tidsperspektiv, om en före detta kommunikationsminister som 1992 gav grönt ljus för fiaskobygget, tunnlarna genom Hallandsåsen.

Det är snarare så att tunnel-Odells långa tid i KD:s absoluta toppskikt innebär en nackdel för honom. Han lyckades inte bli partiledare efter Alf Svensson 2004 och är i egenskap av andre vice partiledare i högsta grad medansvarig för KD:s politik och val av profilfrågor.
Alf Svensson hann förstås producera många metaforer under alla sina år. "Vi kan inte spela brännboll, om alla andra har valt att spela fotboll", var ett sätt att motivera utvecklingen mot ett icke-konfessionellt parti för att bredda väljarunderlaget.
Nu tror många kristdemokrater att om man bara byter tränare så kan man nog hänga kvar i allsvenskan. Men den hårdaste kritiken mot Hägglund kan spåras till de konservativa i partiet som vill börja spela mer brännboll.
Vill partiet verkligen växa måste man skaffa sig en ny politik, men inträffar detta så slår brännbollsspelarna tillbaka. Detta är KD:s eviga dilemma.
Mats Odell efterlyser en röd tråd om varför Kristdemokraterna behövs i svensk politik.
Jovisst, han har personligen haft ett antal decennier på sig att klura ut svaret. Förblir tråden borta får partiet fira 50-årsjubileumet valåret 2014 med att åka ur riksdagen.
För övrigt är jag motståndare till 4-procentsspärren. Ett möjligt scenario är att KD får sällskap med Centern och Vänsterpartiet strax under spärren. Fler än var tionde väljare skulle då ha slängt bort sin röst.