Från sin talarstol sade Göran Persson: ”Jag älskar att beskriva mig själv som lat, men få har arbetat så hårt som jag”.
Presskonferensen om Perssons memoarer blev till ett slags nostalgitripp för oss församlade politiska journalister. Samma gamla utfall mot moderaterna. Samma gamla självsäkra förutsägelser om framtiden.
Och på sidan 57 i ”Min väg, mina val,” framkommer att Persson redan 1988 ”gjorde bedömningen” att miljön är den verkligt stora framtidsfrågan.
Nog är det enkelt att skriva historia när facit finns i klimatdebatten.
Jag saknar verkligen Göran Persson. Sveriges politiska liv har blivit fattigare, tristare och mer förutsägbart utan mannen som gör vad som faller honom in. Tyvärr har han skrivit en mindre intressant bok.

Efter att ha plöjt de 467 sidorna kan jag bara konstatera att mycket hade varit vunnit om Persson hade tagit sig lite mer tid att reflektera där ute under ekarna vid den fagra Båvern. Han är fortfarande fånge i det nyss förflutna, fortfarande en lojal partiarbetare.
I stället för att tynga berättelsen med departementspromemorior om alla sagolika reformer, kunde läsaren ha fått fler inblickar i hur statsministern och partiledaren verkligen tänkte.
Och det är märkligt att i Göran Perssons värld är företagen, företagarna och det arbetande folket så frånvarande. Det är Han Som Bestämmer som klarar budgetsaneringen och räddar välfärden. Och som ”har ett närmast fotografiskt minne, särskilt vad gäller siffror.”
När Persson beskriver hur han själv i uppenbarelseliknande former bestämmer politiken från
talarstolen befästs bilden av ett extremt centralstyrt parti.
Vi har en motsägelsefull politiker som sanerade statsfinanserna under devisen ”den som är satt i skuld är icke fri” för att sedan skuldsätta sig upp till skorstenen för att förverkliga sin och hustruns dröm om ett gods vid Båvern.
Nej ”gods” får det inte kallas, det är ett uttryck för ”illvilja”, skriver Persson i ett av de personliga och mest läsvärda kapitlen.
Vi har en troende kristen som sörjer att kyrkan skilts från staten, men skryter om hur han ”brandskattade” svenska kyrkan på en halv miljard kronor.
Vi har en troende socialdemokrat som predikat folkrörelsedemokrati för att sedan casha in miljoner hos ”fienden”, de moderatstämplade lobbyisterna JKL.
Nej, jag missunnar verkligen inte Persson hans drömboende eller JKL-jobb. Även om det är relevant att diskutera frågan om karenstid för politiska insiderkunskaper vid sådana här övergångar.
Persson kritiserar också Björn Rosengren för hans snabba avhopp till Stenbeckssfären.
Nu är Persson mycket mild i sin personkritik när det gäller socialdemokrater. Hans besvikelse över Leif Pagrotskys nej-kampanj under EMU-omröstningen och bråket med Erik Åsbrink har ju avhandlats tidigare. Jan Nygren
utpekas som en girigbuk när han löneförhandlar med partiet.

Göran Persson öser i stället beröm över sina sparkade statsråd: Ingegerd Wärnersson var kunnig och socialt begåvad. Carl Tham gjorde en gedigen arbetsinsats. Maj-Inger Klingvall fullföljde pensionsreformen med stor kraft.
Och Lars Engqvist var den bästa socialdemokrat som aldrig suttit i en regering. Tills han, naturligtvis, utsågs av gamla SSU-vännen Göran Persson.
Ingen svensk statsminister har så snabbt och utförligt kunnat prägla historieskrivningen om sin tid vid makten, tack vare Fichtelius intervjuprogram och Perssons memoarer.
Och nu väntar vi på jämförande källmaterial från alla de som varit med på resan.
”Min väg, mina val” har inte hamnat i någon bitterfälla. Men det finns ett underliggande budskap om att lättflyktiga väljare, envist partifolk och elaka medier inte riktigt förstått Perssons enorma arbetsinsatser, hans intellektuella och politiska kapacitet; ja, vi borde faktiskt ha varit mer tacksamma!
Dessutom har författaren, enligt egen utsago, i sin ungdom varit en av Sveriges bästa jultidningsförsäljare.