S-historia

Enligt hans uppfattning ska en minister bara delegera och definiera ramarna, sedan får tjänstemännen på departementet sköta grovjobbet.
Därmed skulle alltså alla vi kritiker av "Bodströmsamhället" få vatten på vår kvarn; en minister som inte riktigt brydde sig om den personliga integriteten och lagstiftade i sådant tempo att han inte insåg konsekvenserna.
Nja, riktigt så enkelt är det inte. Bodström argumenterar väl för sina åsikter. Och när han nu blivit advokat utan att samtidigt vara politiker så framstår också självkritiken när det gäller ett annat område som helt ärlig. Bodström erkänner att han borde ha gjort mer för att stärka rättssäkerheten i våra dom­stolar: domarna dömer alldeles för olika och det sitter alldeles för många oskyldigt dömda på svenska fängelser.
Att Bodström skrivit sina politiska memoarer har varit svårt att undgå. Marknadsföringen, med lösryckta och kritiska citat om någon partikamrat, har nästan varit parodiskt professionell.
Så har Thomas Bodström också varit en framgångsrik PR- politiker som lärt sig att skickligt utnyttja media. Det blir därför hycklerivarning när han kritiserar Mona Sahlin för att "vara för snabb med att rusa ut i media."
Vi talar alltså om en före detta justitieminister som ständigt tycktes stå där utanför villan i Nacka. Alltid redo för en tv-kommentar.

Jag tycker annars att Thomas Bodström är ett utmärkt exempel på att det går att rekrytera dugliga personer utanför partierna. Bodström växte till ett drivande statsråd med både auktoritet och politisk fingertoppskänsla. Att han sedan i opposition devalverade sig själv med advokatjobb i kombination med ordföranderollen i justitieutskottet är bara att beklaga.
Sorry, advokat Bodström. Din långa försvarsinlaga i boken om att mångsyssleriet krävdes för att komma i kontakt med "den så kallade verkligheten" håller inte.
Naturligtvis är det författarens beskrivning av partiledarstriden och socialdemokratins inre liv som väcker störst intresse, trots att det bara avhandlas i ett sista kort kapitel. Nu är det väl känt att Bodström tillhör Sahlins fan club, så beskrivningen av "kuppen" mot partiledaren är en parts­inlaga. Men när han refererar till ett möte med Mona Sahlin i New York där hon ska ha pekat ut Juholt som en av de ledande kuppmakarna ger det ytterligare perspektiv på den socialdemokratiska röran.
Bodströms bok är både för lång och för kort. Tyvärr slutar han när den intressanta framtidsdiskussionen börjar, om att S borde klippa banden med LO, skrota "Arbetareparti" i namnet och bli ett parti för alla arbetstagare.
Sedan innehåller boken något som verkar kopierat ur hans gamla torgmötesappeller från valrörelsen 2010. Alla dessa generalangrepp på Moderaterna framstår som ytterligare en försvarsinlaga från Bodström: titta jag är faktiskt en riktig sosse även om jag ­kritiserar och sänker Juholt & Jämtin.
Då Bodström betygsatt politiska journalister - ett kul och udda grepp - får jag också försöka:
Det blir tre getingar till "Inifrån: Makten, myglet, politiken". Utan de där långrandiga torgmötes­talen hade det kunnat bli fyra. För Bodström skriver intressantare än andra i genren. Han behöver ju inte partiet och politiken för sin framtida försörjning.