Intet mycket nytt i bokhyllan Billy här, alltså. SVT lovar dock att fler avslöjanden ska komma.
Att Ikeas ägarstruktur är betydligt mer komplicerad än monteringsanvisningarna till bokhyllan är sedan länge belagt. Nu får vi veta att familjen Kamprad möblerat om lite i koncernen och har en stiftelse, Interogo, i Liechtenstein.
Jag väntar på Kamprads motdrag i Ikea-katalogen: kontorsstolen "Liechtenstein". Rullar säkert och svår att välta.
Stiftelsen ska, enligt SVT, vara god för minst 100 miljarder kronor och pengarna "är resultatet av en avancerad skatteplanering där skatten var låg eller ingen alls."
Det låter extremt avancerat. Jag tror faktiskt att resultatet kräver en eller annan såld möbel för att få de miljardvinster som krävs. Och att ett antal skattemiljarder betalats på den krångliga resan till Liechtenstein.
Just här förväntas i alla fall svenska folket resa sig ur tv-soffan Klippan och bli heligt förbannat: fy på dig, Ingvar! Hur kunde du?
Vi talar då om samma folk som under de sista veckorna i april desperat jagar kvitton i sina lådor för att maximera avdragen i deklarationen.

Att Kamprad och Ikea inte gillar höga skatter definierar själva företagskulturen. Kamprads skatteflytt från Sverige har under decennier varit ett paradargument för oss borgerliga debattörer; om hur ett kyligt näringsklimat inte gör det tillräckligt lönsamt att bygga storföretag i vårt land. Eller hur förmögenhetsskatten har exporterat entreprenörer.
Såvitt jag förstår har Uppdrag granskning inte kunnat visa att Ikea gör något brottsligt. Det är inte kriminellt att ha en stiftelse i Liechtenstein. Och att multinationella företag väljer att redovisa vinsterna i det land där skatten är lägst är förvisso ett problem, men inte för företagen utan för politiker i andra länder.
Det pågår ett skatterace "to the bottom" när det gäller företagsbeskattning inom EU och utan ett politiskt samarbete kommer denna skattebas fortsätta att krympa.
I stället byggs bilden i SVT att Ikea sysslar med något moraliskt förkastligt. Det är troligt att koncernen, en omvittnat stenhård förhandlare, tänjer skattegränserna till det yttersta. Men bara för att familjen Kamprad har en stiftelse är den per automatik inte någon ren välgörenhetsstiftelse.
Vid vilken procentsats eller visst juridisk korrekt skatteupplägg förtjänar egentligen ett företag att stämplas som oetiskt? Ja, säg det.
Å andra sidan kan man nämligen hävda att Ikea med sin ägarkonstruktion är de utskällda kvartalskapitalisternas antites. Bolaget är inte börsnoterat utan tänker långsiktigt. Vinsterna investeras i nya varuhus, i stället för att hamna i någon spekulants ficka.

Ingvar Kamprad är tveklöst ett PR-geni. Han må inte bara ha "möblerat folkhemmet", han möblerade en berättelse i våra huvuden om en multinationell koncern på småfolkets sida, han knöt an till traditionella svenska värderingar om flit och sparsamhet. Det vilar något provocerande präktigt över företaget.
Denna högprofilerade berättelse om det Goda Företaget inbjuder naturligtvis till granskning. När Expressen 1994 avslöjade Kamprads nazistiska kopplingar i ungdomen blev det plötsligt mer intressant och numera är kön av undersökande journalister lika lång som den i Kungens kurva.
Utmärkt. Mäktiga företag måste granskas. Det innebär dock inte att de måste vara skattskrivna i Sverige. Vilket väl var Uppdrag gransknings moraliska slutsats.