Maria Wallhager är folkpartist och landstingsråd i Stockholm och tillhör uppenbarligen kategorin politiker som tycker att man ska ägna sig åt civil olydnad. Efter beskedet om att Karolinska universitetssjukhuset inte längre får utföra hjärttransplantationer har Wallhager, i sin sena trotsålder, sagt att hon tänker strunta i beslutet. Ja, hon har hävdat att det handlar om "bypolitik riktad mot Stockholm."
Hjärtkirurgerna vid KS som har deklarerat att de inte heller bryr sig om Rikssjukvårdsnämndens beslut har därmed fått politiskt stöd. Ett annat landstingsråd i Stockholm, moderaten Lars Joakim Lundquist, ifrågasätter "vilken juridisk betydelse" beslutet egentligen har.
Ursäkta, men hur kan det då komma sig att Lundqvist då sitter där som ordinarie ledamot i denna Rikssjukvårdsnämnd?
Efter det att KS förlorat rätten att utföra hjärtbyten blir det Skånes Universitetssjukhus i Lund och Sahlgrenska i Göteborg som gör jobbet. Inte för att KS missköter sig, tvärtom. Samtliga tre sjuhus hävdar sig mycket väl i en internationell jämförelse. Svensk hjärtkirurgi håller toppklass.
Problemet är att det handlar om en liten grupp patienter. I snitt utförs 40 hjärttransplantationer per år och frågan är om det inte räcker med att ett transplantationscentrum i Sverige tar hand om hjärtbytena. Sahlgrenska, som har stått för överlägset flest hjärtbyten, säger sig enkelt kunna bygga ut verksamheten.
Detta skulle i sin tur givetvis få kirurgerna i Lund att protestera. Säkert skulle en eller annan skånsk politiker säga att de då i stället tänker köpa hjärttransplantationerna i Köpenhamn.
Vilket inte är en dum idé. Sjukvården blir allt mer specialiserad och avancerad, liksom nations- och landstingsgränser blir allt mer obsoleta. Alltfler människoliv kan räddas, men alla kan inte räddas på ett sjukhus i Lund eller i Stockholm.
Och många gånger handlar det om att specialisterna som ska göra jobbet måste få chansen att operera tillräckligt mycket. Övning ger färdighet.
Ett annat skäl till att koncentrera specialistsjukvården är förstås pengar; vi får fler kirurgiska snitt per skattekrona.
FP-politikern Wallhager tal om att Rikssjuksvårdsnämnden ägnat sig åt "bypolitik" mot Stockholm är träffande på en punkt. Bypolitik är nämligen vad landstingspolitiker också sysselsätter sig med. De vill naturligtvis att den mest specialiserade och prestigefulla vården ska hamna inom just deras revir.
Statens inflytande över specialistsjukvården måste helt enkelt förstärkas för att sjukvården ska kunna se mer till patientens bästa.
I slaget om hjärtbytena står det klart att Sverige inte lider någon brist på villiga eller kompetenta hjärtkirurger. Det verkliga problemet har kommit helt i skymundan. Det är inte antalet sjukhus utan tillgången på hjärtan som avgör hur många människoliv som kan räddas. Bristen är konstant, och inte bara när det gäller hjärtan. Människor dör där ute i kön i väntan på nya organ.
I min research kom jag i kontakt med donationsregistret och blev pinsamt påmind om att jag inte hade anmält mig. Det visade sig vara mycket enkelt: gå bara in på www.donationsradet.se och fyll i personnummer och namn.
Lund eller Stockholm? Det må låta hjärtlöst, men efter att läst Rikssjukvårdsnämndens beslutsunderlag lyder min lekmannabedömning: flytta alla hjärttransplantationer till Göteborg.