Politiker har många roller.
De ska vara loljala partiarbetare och maximera röster. De ska ge mesta möjliga valuta för våra skattemiljarder och samtidigt vara föredömliga arbetsgivare.
VäLFäRD
Och nu, så här i valtider tävlar politiker om att krama sjuksköterskor och lärare. Men under avtalstider är tonen betydligt kärvare, då sitter politikerna på arbetsgivarstolen.
Alla partier deltar mer eller mindre i den stora kramfesten av offentliganställda. Fredrik Reinfeldt konkurrerar hårt om jobbet som förstekramare och har under sina resor i Sverige ofta förlagt sina besök till någon arbetsförmedling, äldreboende eller skola.
Jag tvivlar inte på att Reinfeldt har ett genuint intresse av att se och lära om världen utanför Rosenbad, samtidigt har det inte handlat om att gå "undercover" på en vårdcentral då ett koppel journalister i regel uppmanats ta rygg på honom.
Hans reseberättelser och en cocktail på gamla tal har nu blivit till en valpamflett: "Framåt tillsammans - Min berättelse om Föregångslandet Sverige".
Titeln hade givetvis lika gärna kunnat stått på en broschyr från Socialdemokraterna, men nu är det Moderaterna som på sitt sätt säger att alla ska med och att Sverige är bra, men kan bättre.
Det är en en liten pocketbok på 121 sidor och "Välfärdens medarbetare" hyllas återkommande. Upplagan, en halv miljon, ska delas ut till potentiella väljare.
Det hedrar Reinfeldt att han nämnde sin talskrivare Moa Berglöf när han presenterade deras skrift; politiker vill inte alltid skylta så öppet med spökskrivarna.
Drygt en miljon offentliganställda svenskar har i alla fall politiker som arbetsgivare.
Det kan vara ett moderat sjukvårdslandstingsråd som Filippa Reinfeldt i Stockholm eller ett socialdemokratiskt kommunalråd som Heléne Fritzon (S) i Kristianstad.
Fritzon har dess- utom ett avgörande inflytande på hur mycket sjuksköterskor och lärare ska tjäna i egenskap av vice chefsförhandlare centralt i SKL. (Sveriges kommuner och landsting).
Lönebossen är moderat kommunpolitiker, Ingela Gardner Sundström, från Österåker.
Fredrik Reinfeldt beklagar sig över de alldeles för lågt avlönade kvinnorna och att "det finns både för lite uppmuntran i form av pengar och beröm" för den som anstränger sig extra. Han är vidare bekymrad över hur "unga människor" ska kunna lockas till en arbetsplats där man inte tjänar tillräckligt.
Någon som hört Reinfeldt beklaga sig över att SKL inte accepterade ännu högre löneökningar under avtalsrörelsen? Eller protesterat mot att arbetsgivarna Heléne Fritzon (S) och Ingela Gardner Sundström (M) satte ned foten vid en lägsta lön för 19-åringar på 15685 kronor?
Nej, det vore tjänstefel om landets statsminister lade sig i avtalsrörelsen. Reinfeldt har i stället anammat den teknik som hans socialdemokratiska företrädare var mästare i: betala de offentliganställda med vackra ord i valrörelsen och tala i svävande ordalag om att de är värda mer i plånboken.
Problemet är att svenska valrörelser tenderar att domineras allt mer av rikspolitiker.
Ansvariga kommun- och landstingspolitiker hamnar vid sidan av. När det gäller framtiden för den offentliga sektorn borde väljarna alltså få höra mer av Filippa än Fredrik Reinfeldt.
Håller hon med sin makes problem- beskrivningar om sjukvården?
Problemet är vidare att årets valrörelse utvecklats till en åsiktskartell där högre statsbidrag tycks vara den enda lösningen. Tänk om landstingsrådet Reinfeldt i stället började tala om hur produktiviteten faktiskt skulle kunna höjas. Alltså hon som är med och förvaltar stockholmarnas skattemiljarder.
