Det beror inte bara på att det är valår och de två regeringsalternativen låst in sig i sina skatteburar. Nej, den avgörande förklaringen är att skattesystemet fungerar tillräckligt hyggligt. Än så länge.
Det var Socialdemokraterna och Folkpartiet som gjorde upp om skattereformen 1991. Sedan dess har det varit en strid ström med skatteförslag till riksdagen från socialdemokratiska och borgerliga finansministrar. Mellan 1992 och 2009 har hela 509 stycken ändringar gjorts, enligt riksrevisionen.
I början kritiserades de olika avstegen från skattereformen. Den var något heligt som inte skulle röras. Även om Kjell-Olof Feldts och Anne Wibbles skatterevolution var briljant på många sätt och vis så har naturligtvis varje riksdag rätt att fatta nya beslut. Det har vidare hänt en del på 20 år, ett EU-medlemskap och en turboglobalisering för att nämna några faktorer som påverkar skattepolitiken.
Att just blocköverskridande reformer skulle vara mer hållbara kan faktiskt ifrågasättas, inte minst med tanke på att de rödgröna i sitt budgetalternativ accepterar den absoluta merparten av alliansens jobbskatteavdrag. Det som tidigare dömdes ut som närmast katastrofala "ofinansierade skattesänkningar".
Blocköverskridande överenskommelser är inte heller bra av automatik utan måste bedömas efter sakinnehållet.

En dansk nationalekonom, Peter Birch Sørensen, har på uppdrag av finansdepartements egen tankesmedja, ESO, gjort en översyn av det svenska skattesystemet. Birch Sørensen hyllar den gamla skattereformen och föreslår samtidigt en nygammal variant: återgång till enhetlig moms, slopad värnskatt, sänkt kapital- och bolagsskatt samt en ny fastighetsskatt.
Summa summarum skulle de totala skatteintäkterna för en svensk finansminister kunna öka med 30 miljarder kronor, enligt Birch Sørensen. Hans beräkningar visar att ett skrotande av värnskatten skulle finansiera sig själv, bland annat genom ökade momsintäkter.

Jag gissar att just detta lär avfärdas som "teoretiska räkneövningar" från både de rödgröna och alliansen. Världens högsta marginalskatter - ännu högre med Mona Sahlin som statsminister - handlar främst om symbolpolitik, inte om att optimera skattesystemet. Moderaterna vill inte röra värnskatten då det skulle ge oppositionen ännu en chans att blåsa på med kritiken om hur regeringen "göder de rika".
Peter Birch Sørensen är ute på riktigt minerad skattemark när han på nationalekonomens klassiska vis pekar ut fastighetsskatten som en stabil skattebas. Det närmaste Sverige kommit en skatterevolt var just de utbredda protesterna mot denna skatt. Göran Persson skyllde valförlusten 2006 på fastighetsskatten och det är möjligt att Mona Sahlin tvingas göra detsamma i höst.
De enligt taxeringsvärdena så "rika" villaägarna tycker i allmänhet inte att det är så häftigt att betala just fastighetsskatt.
Nu har alliansen visserligen bytt namn till "avgift" - trots att det fortfarande är en skatt. Den kommunala fastighetsskatten drar in 14 miljarder kronor. För att kompensera bortfallet kommer Anders Borg höja fastighetsskatten på vattenkraftverk med 1,5 miljarder. De rödgröna vill hänga på.
Då vattenkraft är klimatsmart handlar det alltså inte om någon grön skatteväxling utan en finansministers jakt på nya skatteintäkter.
Jag tror att ägarna till landets vattenkraftverk kan räkna med ännu fler skattehöjningar, oavsett regering. Här kan man verkligen tala om en bergfast skattebas.