Spara tusenlappar - gå ur Svenska kyrkan senast i dag, 31 oktober. Annars får du betala nästa års kyrkoavgift.
Så brukar det privatekonomiska rådet i medierna lyda vid den här tidpunkten på året.
Vilka samfund och föreningar människor väljer att vara med i ska staten inte lägga sig i, men Svenska kyrkan och några andra samfund har ändå tilldelats en exklusiv administrativ gräddfil: avgifterna betalas via skattsedeln och hanteras precis som en skatt. En obetald avgift kan därmed drivas in av kronofogden utan dom.
Varför baptisterna och inte filatelisterna? Varför metodisterna och inte nudisterna?
Jo, för i regeringens ögon är vissa föreningar finare än andra.
Tänk tanken: riksdagen bestämmer att skatteverket ska plocka in partiernas medlemsavgifter.
Och plötsligt en dag upptäcker Fredrik Reinfeldt, lutad över sin deklaration, att han är registrerad som medlem i socialdemokraterna och har betalt tusentals kronor till partiet i medlemsavgift.
Visserligen kan man efter moderaternas senaste högmässa i Gävle möjligen tro att så är fallet, men Reinfeldt skulle säkerligen bli upprörd: hur kan skatteverket tillåtas medverka till detta elände?
Och det är en högst relevant fråga.
I dag tvingas nämligen individer processa mot skatteverket när de felaktigt har registrerats som medlemmar i Svenska kyrkan, eller något annat av de trossamfund som fått regeringens välsignelse att anlita skatteverket för sin indrivning av medlemsavgifterna.
Den störste syndaren – mea culpa, mea culpa – är romersk-katolska kyrkan. För åren 2001–2005 har katolska kyrkan bokfört 13 400 felaktiga medlemmar, klagar skatteverket.
Om 13 400 medlemmar i moderaterna plötsligt bokfördes som socialdemokrater, skulle Reinfeldt garanterat reagera.
Nu tigs det i församlingen.
Kyrkan är långt ifrån skild från staten; de religiösa samfunden åtnjuter speciella privilegier på grund av att alla riksdagspartier har starka kyrkopolitiska särintressen.
Vilket kan illustreras med att åtta av tio ledamöter i Svenska kyrkans högsta beslutande församling fortfarande har en partipolitisk anknytning.
När domstolarna sedan ska tolka samfundens gräddfilslagar blir situationen absurd.
Regeringsrätten har i en dom fastslagit att det faktiskt är skatteverkets skyldighet (!) att undersöka huruvida personen är medlem genom att ”inhämta ett yttrande från trossamfundet”.
Vilket religiöst samfund individen själv anser att hon eller han är medlem i är alltså ovidkommande, enligt vår högsta förvaltningsdomstol.
Skatteverket får 21 kronor per medlem i administrationsavgift, men pengarna tas från statens bidragsmiljoner till trossamfunden. Notan hamnar således ändå hos skattebetalarna – vare sig de nu är tvångsanslutna katoliker eller ej.
Svenska kyrkan behöver inte betala ett öre för skatteverkets administration av dess närmare 5,5 miljoner betalande medlemmar. 21 kronor multiplicerat med 5,5 är lika med 115,5 miljoner i statlig subvention.
Men skatteverket har faktiskt tröttnat; de bönar och ber regeringen att slippa avgiftsindrivandet åt kyrkorna.
Verket suckar över att det är alldeles för dyrt och krångligt. Dessutom framförs – den principiellt korrekta – invändningen att ”privaträttsliga avgifter” är en helt ”artskild” uppgift för skatteverket.
Sveriges asatrosamfund, Tor och Odens lärjungar, är nu ett statligt registrerat trossamfund. Vad säger skatteverket?
Att Ragnarök är nära?
När till och med den svenska skattebyråkratin reagerar på ett systemfel, borde också Reinfeldt kunna reagera.
Trossamfund borde vara vuxna nog att använda autogiro.
