Evangelisk Luthersk Mission-Bibeltrogna Vänner, ELM-BV, är precis vad det heter – ett bokstavstroende litet samfund där ”Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord med oinskränkt auktoritet”.
Förra året fick ELM-BV 260 000 kronor i statsbidrag. Samfundet är godkänt av regeringen och anses följa den lag som ska reglera skattepengarna till ”trossamfunden”.
Statsbidrag får endast lämnas till trossamfund som bidrar till ”att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar”.
I förarbetena (prop. 1998/99:124) till denna gummiparagraf framhålls dessutom att samfunden ska ”verka för” jämställdhet mellan kvinnor och män.
De bokstavstroende i ELM-BV tillåter inte kvinnor i 16-mannastyrelsen.
Jag söker förgäves stöd för enkönade styrelser i samfundets stadgar.
– Nej, det finns inte, traditionen är så starkt knuten till det bibliska materialet, så det är underförstått att kvinnor inte får vara med i styrelsen, förklarar Roland Gustafsson, missionsföreståndare för ELM-BV.
Jag är den förste att försvara deras och allas vår religionsfrihet, men inte att religiösa rörelser och samfund ska stöttas med skattemedel.
Kyrkan lever alltså fortfarande i ett särboförhållande med staten. Ingen större överraskning att det då existerar en särskild statlig myndighet för miljonregnet över präster, predikanter och imamer. Den går under namnet ”samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund”, SST.
Men själva myndighetsutövningen har delegerats till bidragsmottagarna; i nämnden sitter nämligen Helena från Islamiska samarbetsrådet som beviljade sina islamska vänner drygt 5 miljoner kronor 2006.
Här återfinns Kent från Pingströrelsen som gav sina medlemmar närmare 7 miljoner; kanske någon krona nådde Knutby eller Åke Green? Sedan har vi Tommy från Katolska kyrkan som lyckades ge sina församlingar 5,4 miljoner.
Ty det är saligt att giva och särdeles saligt att giva andras skattepengar till sina egna organisationer.

Nu vimlar det inte direkt av kvinnliga imamer i svenska moskéer eller kvinnliga präster i katolska kyrkan. Toleransen för öppet homosexuella pastorer i Pingströrelsen får väl anses vara obefintlig. Vår grundlagsskyddade religionsfrihet innebär att staten inte ska lägga sig i dessa förhållanden. Och så måste det vara.
Men det är väl ingen överdrift att konstatera att till de ”grundläggande värderingar” i det svenska samhället – som är lagstiftarnas bidragskrav – hör jämställdhet och respekt för sexuella minoriteter.
Skillnaden mellan lagtext och praktisk tillämpning är himmelsvid. Om jag ska svära i bidragskyrkan så handlar det om hyckleri.
Nog finns det ett – icke-uttalat – statssocialistiskt arv i själva stödsystemet. Genom att göra samfunden delvis bidragsberoende kan staten utöva en viss kontroll och insyn i deras verksamhet.
Men tanken på att staten skulle pröva huruvida samfunden lever upp till jämställdhetsmål och icke-diskrimineringsparagrafer innebär en form av ekonomiska påtryckningar mot religionsfriheten: ”Tolka bibeln och koranen rätt, annars ryker stålarna.”

Det enda rätta vore att skrota detta stödsystem och välsigna samfundens självständighet.
Men i år fördelar muslimen Helena, pingstvännen Kent och katoliken Tommy totalt 50 miljoner kronor.
Politiskt ansvarig för bidragshyckleriet i regeringen är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Okej, Lena, jag måste bara fråga: När blev det en ”grundläggande värdering” att diskriminera kvinnor och homosexuella?