BARNFATTIGDOM
Fattigdomsbegreppet är som bekant relativt. Barn i Kairo, för att ta ett aktuellt exempel, lever i allmänhet under betydligt svårare omständigheter än hos oss.
Jag vill utnämna Sverige till världens barnvänligaste land, här är barnens situation och familjepolitik ständiga politiska teman.
Det är därför naturligt att Rädda Barnens årliga rapport leder till en debatt oavsett vad statsministern heter.
I rapporten konstaterar man att barnfattigdomen aldrig varit så låg som 2007 sedan mätningarna inleddes 1991. Men under 2008 ökade andelen ekonomiskt utsatta barn med 10000 personer, enligt Rädda Barnens generösa definition av fattigdomsbegreppet.
I organisationens fattigdomsindex ingår inte bara barn i familjer med "låg inkomststandard" utan även familjer med socialbidrag. Det räcker alltså att ha beviljats socialbidrag en gång under året för att ingå i statistiken.
Jag vill absolut inte ifrågasätta att det är många barnfamiljer som lever under ytterst svåra ekonomiska förhållanden. Arbetslösa och ensamstående invandrarkvinnor tillhör som vanligt de mest utsatta.
Men den goda nyheten är att fattigdomen har minskat kraftigt i Sverige. I "Social rapport 2010" från socialstyrelsen pekar de flesta kurvor nedåt.
Mellan 1996 och 2007 halverades andelen fattiga med inkomster under socialbidragsnormen. Det är det absoluta måttet att räkna fattigdom på.
Det går givetvis att hävda, som många gör, att fattigdomen i stället har ökat.
Om man använder EU:s relativa fattigdomsmått så stämmer det. Det spelar då ingen roll att de fattiga i Sverige har ökat sin realinkomst eftersom inkomstspridningen har blivit större.
Skulle Sverige bli fattigare med en lägre tillväxt samtidigt som inkomstspridningen minskar så har alltså plötsligt den relativa barnfattigdomen minskat!

Vilken fattigdomsstatistik som ska användas är ett ständigt ämne för diskussion i akademiska kretsar. Politiker på vänsterkanten vill gärna använda sig av det relativa fattigdomsbegreppet, som Mikaela Valtersson gjorde på Expressens debattsida i går: "Ett samhälle med fler och fler fattiga barn är uselt".
Till skillnad från Valtersson tycker jag inte Sverige är så uselt: vi tillhör fortfarande de länder med den absolut jämnaste inkomstfördelningen och lägst relativ fattigdom. Det är naturligtvis ingen tröst för den som i dag desperat försöker få pengar att räcka till hyran.
Hur man än vrider och vänder på statistiken så kvarstår faktum: de som jobbar i Sverige är sällan fattiga.

Rädda Barnen beklagar sig över att ingen regering lyssnat på dem sedan deras första barnfattigdomsrapport 2002 och efterlyser "konkreta" åtgärder.
Hur ser då egentligen Rädda Barnens konkreta plan ut för att bryta utanförskap och öka sysselsättningen?
Det är fattigt på förslag. Jag hittar det gamla pseuodoförslaget om att motarbeta skolors extra avgifter för utflykter och ett krav på en "nationell handlingsplan".
Visst, det är lätt att vara mot fattigdom, betydligt svårare att i en redan utbyggd välfärdsstat komma med några enkla lösningar. Men i egenskap av seriös opinionsbildare har faktiskt Rädda Barnen också en skyldighet att komma med policyrekommendationer och inte bara ropa "gör något".
Så kom igen Rädda Barnen, vad är ni egentligen rädda för?