För tänk så förutsägbart det kan låta. Jag tänker på några ledande kulturredaktörers reaktioner på regeringens satsning på att låta lönebidragsanställda vårda vårt kultarv.
När en kulturjournalist ska tycka till om ett politiskt skeende så gäller det att följa standardmodellen. A: en kulturminister satsar aldrig tillräckligt med pengar till sektorn. B: den regeln gäller i ännu högre grad om ministern är borgerlig, oavsett budgetnivå. C: den som inte håller med kulturjournalisten är nyliberal/köpt av kapitalet/ allmänt kulturfientlig. Varsågod och välj.
Ja, så då satt de där i tv-soffan i går, kulturredaktörerna, och underkände regeringens "Kulturarvslyft". Nog borde pengarna i stället ha gått till ett nytt operahus i Stockholm, löd en kommentar.
Nu handlar det ju inte om att sysselsätta arbetslösa byggjobbare. Utan om att ge långtidssjukskrivna en lönebidragsanställning.
Ett återkommande tema på kultursidorna var att akademiker diskrimineras. "Nu kan akademikerna känna sig lurade igen" skrev Lars Linder i DN.
Lurade?
Om Linder hade besvärat sig med att läsa det politiska förslag han kommenterade, en inte helt ovanlig yrkesskada när det gäller en del kulturskribenters dagspolitiska analyser, så framgår det att sammanlagt 270 miljoner kronor under tre år går till den arbetsledning Riksantikvarieämbetet ska ansvara för. Det bör ge ett eller annat jobb till arbetslösa akademiker.
Och själva premissen om att kulturvård borde reserveras till arbetslösa akademiker är anmärkningsvärt kultur­snobbig. Nog kan även utförsäkrade människor lära sig att katalogisera, inventera och digitalisera. De är inte per definition inkompetenta.
Dessutom gräver säkert arbetsförmedlingen fram en eller annan sjukskriven arkeolog under kulturlagren av blanketter och läkarintyg.
Man kan faktiskt tycka att vi åtminstone borde kunna glädja oss lite åt att något tusental utförsäkrade svenskar får ett viktigt jobb att gå till. Men icke, kravmaskinerna drar igång och börjar gnissla och gnälla.
Konstnärernas riksorganisation, KRO, vänder sig emot kulturarvssatsningen: "Det är i samtidskonsten vårt samhälle speglas, inte i kulturarvet" låter ordförande Karin Willén meddela i DN.
Detta fantastiska uttalande är ju ett litet konstverk i sig.
På tisdag infaller den stora gnälldagen: kulturbudgeten offentliggörs. Vilken högtidsstund det är för kulturskribenterna på våra stora dagstidningar. Äntligen dags att åter kollektivt bryta ut i ett: för lite pengar! Kulturarbetarna måste vara värda mer!
Kulturkritik blir sällan lika med budgetkritik.
Den här lojaliteten med den sektor man i teorin kritiskt ska granska borde vara problematisk. Men det har onekligen lönat sig.
Varken denna tidning, DN eller några andra av våra större dagstidningar uppbär något riktat presstöd, undantaget är SvD. Men både Lars Linder och jag är tacksamma för att dagstidningar har fått en momsrabatt ned till 6 procent. Den normala skattesatsen är ju 25 procent.
På budgetsvenska kallas detta avsteg från en likformig beskattning för en "skatteutgift". En regering kan ju stötta en bransch antingen med ett riktat bidrag eller en skattesänkning.
Jag har aldrig sett någon kulturredaktör nöjt påpeka att förutom kulturbudgetens 12 miljarder (utgiftsområde 17) så tillkommer ett stöd via kulturmomsen och andra skatteavvikelser med ytterligare drygt 8,4 miljarder kronor i år.
Sådana glädjenoteringar ryms inte i en finkulturell själ. Bara alltid mer, aldrig nog.
ledarskribent