Det finns egentligen ingen dramatik i detta. Inte ens den mest indoktrinerade medlem av svensk-kubanska föreningen kan på allvar ha trott att den sjuke Fidel Castro, 81år, skulle göra comeback.
Raúl Castro är 76 år och kan säkerligen hålla sig kvar under några år, förutsatt att ekonomin inte havererar.
Varken sjukvården eller skolan, diktaturens skyltfönster, kan dölja den misär som stora delar av det kubanska folket - exklusive partieliten - lever i.
En vanlig prognos är att Kuba snart utvecklar sig till ett slags Vietnam eller Kina där marknadsekonomin frodas, samtidigt som enpartistatens diktatur fortsätter att råda. Det är möjligt att så blir fallet, men de kraftfulla ekonomiska reformerna och liberaliseringarna har än så länge lyst med sin frånvaro.
I stället har det böljat fram och tillbaka: vissa marknadsekonomiska inslag har tillåtits ett tag för att plötsligt ersättas av nya direktiv från Havanna.

När Sovjetunionen slutade sponsra Kuba 1989 började en mödosam resa för det kubanska folket. En ekonomi i fritt fall 1993 tvingade Fidel Castro att införa den stora fiendens valuta. Och när dollarn tilläts som parallell valuta till peson devalverades också den kubanska revolutionen. Bröderna Castro skapade ett klassamhälle under "den speciella perioden", där slagordet socialismen eller döden i den hårda verkligheten blev dollar eller döden.
Kubaner med dollar - i dag kallas den konvertibel peso - lever ett helt annat liv än de som bara har en inkomst i vanliga peso. Med en konvertibel peso kan man till och med köpa toalettpapper!

Numera har bröderna Castro andra sponsorer. De sovjetiska ledarna har ersatts av Hugo Cháves och samhällsapparaten hålls i gång av de venezuelanska subventionerna i form av olja. Men i det kubanska klassamhället frodas missnöjet över den hårda vardagen. Och det gäller inte minst bland ungdomar.
USA har också bidragit till att hålla Castro under armarna. Handelsembargot mot landet har motverkat sitt eget syfte och den kubanska propagandaapparaten har skickligt använt embargot för att under decennier skyla över sina egna katastrofala misslyckanden.

Det finns en ansvarstagande demokratirörelse på Kuba som söker dialog med regimen. Svaret har varit stenhårt: oberoende journalister och oppositionella har kastats i fängelse eller deporterats ut ur landet.
Kubanerna borde naturligtvis få rätten att leva i en demokrati. Bröderna Castros nya interna maktfördelning förändrar ingenting på kort sikt. Men det formella maktskiftet kan förhoppningsvis utgöra en förevändning för USA:s nästa president att bedriva en betydligt mer konstruktiv Kuba-politik.
Kanske kan någon form av process mot demokrati kan starta. Trots allt.