Sverige har kallats världens

enda demokratiska enpartistat. Många har förundrats över att det senare, det enda partiet, inte gått ut över det första, demokratin. Men medan vi njuter av sommarvärme och högkonjunkturen så sakteliga når våra köksbord är det nog läge att fundera över det där med demokrati. För visst är det så att det parti godsägare Persson leder, rörelsen som inte längre är en rörelse, efter 65 år vid makten i allt högre utsträckning bekräftar en urgammal sanning - att all makt, i synnerhet stor och långvarig, korrumperar.

I höst är det riksdagsval

och socialdemokraterna har redan sjösatt sin gigantiska kampanj. I brist på inhemskt högerspöke hotar den med exempelvis USA, landet där pengarna sägs styra politiken. Det är bara det att s-kampanjen utslaget per capita är sex gånger dyrare än den som fick Bush återvald 2004. LO-medlemmarna står som vanligt för notan, trots att de flesta enligt entydiga undersökningar inte vill. I år ska de återigen hjälpa företaget Persson & Co till förnyad marknadsledning. Valet kommer att handla om vilken verklighetsbeskrivning väljarna tror på, regeringens eller Alliansens. Arbetslöshetsfrågan står i centrum. S saknar knappast ess i rockärmen. Ams förser till exempel troget sossarna med smickrande arbetsslöshetssiffror. Ams har haft socialdemokratiska chefer sen 40-talet. Den nuvarande, Bo Bylund, är dessutom sambo med socialminister Berit Adnor.

Våra myndigheter ska

vara självständiga, och dess chefer ska enligt grundlagen tillsättas "på sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet". Att just s-topparnas polare skulle vara så mycket mer förtjänstfulla och skickliga än alla andra verkar inte så troligt. Men det är de som gång efter annan utnämnts till generaldirektörer. Ministerstyre är förbjudet i Sverige, men enligt den här fiffiga strategin kan det utövas indirekt. Den som fått en fin generaldirektörspost som tack för partilojaliteten fortsätter vara lojal. Det är inte bara förvaltningspotentater som måste vakta sin tunga. Forskare bör inte heller misshaga socialdemokratin. Annars har de ingen chans att någon gång få göra en statlig utredning. Regeringen Persson tillsätter gärna en liten SOU när något står snett till, förutsatt att den kommer fram till att allt ändå är ganska bra. I alla händelser läggs sällan skulden på regeringen, men alliansen utsätts inte sällan för några tjuvnyp. Det senaste exemplet är Masoud Kamalis utredning som tillsattes av Mona Sahlin då den förra inte tycktes leda fram till en tillräckligt trevlig slutsats.

De forskningsinstitut

socialdemokraterna inrättat och strösslat pengar över är också goda incitament för forskarna att hålla sig väl med makten. Genom till exempel arbetslivsinstitutet som den före detta statssekreteraren Mikael Sjöberg är chef för kan regeringen påverka forskningen om arbetslöshet och utslagning. Bo Rothstein har vittnat om hur politruker som Sjöberg riggar forskningsresultaten. Detta hotar den fria forskningen och riskerar att leda Sverige in i ett mentalt stiltje där ny kunskap och nödvändiga förändringar uteblir. Lägg därtill ett civilsamhälle som behandlas på ungefär samma sätt som forskningen så blir det rätt uppenbart att den svenska demokratins vitalitet är hotad. Det är ett av de starkaste skälen till att Sverige behöver ett maktskifte i höst.