Horace Engdahl hade rätt på en punkt i radions Eko i går: engelsklektioner i lågstadiet får absolut inte ske på bekostnad av svenskundervisningen.
Svenska skolelever är dåliga nog på läsförståelse och skrift som det är. Där måste mer krut läggas, inte mindre.
Men i den kritik som har kommit från Engdahl och andra, mot Folkpartiets förslag att göra engelskan obligatorisk i ettan, finns också en oro för att engelsk-
lektioner i sig ska skada modersmålet.
Den tesen är emellertid omdiskuterad. Språkrådets chef, Lena Ekberg, avfärdar den som en "myt" och skriver att "allt talar för att tidig språkinlärning gynnar intresset för främmande språk och bidrar till språklig medvetenhet." (SvD 23/11)
Horace Engdahl & Co har inte bara pedagogiska invändningar. De ogillar den superstatus engelskan har som andraspråk i Sverige. De gamla världsspråken tyska och franska förtvinar i klassrummen.
Naturligtvis är det önskvärt att så många ungdomar som möjligt lär sig all världens språk, både av bildningsskäl och för att fördjupa kontakterna med omvärlden.
Men engelskans segertåg genom Sverige är ofrånkomligt. Försmaken för engelskspråkig musik, litteratur och odubbad film gör att engelskan rinner in i svenskar på ett sätt som inget annat språk gör eller kommer att göra, under överskådlig framtid.
I dag får dessutom unga ett privat litet hum om engelska mycket tidigare än förr, tack vare nätet. Då kan det nog vara en god idé att de får i sig ett lärarlett hum i skolan, samtidigt, så att inte missförstånd cementeras.
Svenskar i alla socialgrupper kan engelska och kan, via angloamerikansk underhållning, känna att de äger den. Det är det mest demokratiska andraspråk vi har haft och det är något att vara djupt tacksam över.
Tyskan och franskan var alltid den bildade klassens domän.
Men visst finns det en övertro på engelskan, här och var. Ekonomen Marian Radetzki har föreslagit att vi ska begrava svenskan och börja prata engelska. I ett tv-program för några år sedan testade man idén genom att visa upp en visp för folk på gatan och fråga:
"Vad heter den här på engelska?"
Ingen visste. Inte ens Radetzki. Vi är kanske inte så skickliga på engelska som vi tror och de allra flesta svenskar kommer aldrig att uppfatta eller behärska fingertoppsnyanserna i engelskan på samma sätt som när vi gnids mot vårt modersmål.
Trenden att ge svenska verksamheter engelska namn är därför ett ofog. Näringslivskontoret i Stockholm heter "Stockholm Business Region" och snart kan man besöka "Stockholm entertainment district", ett nöjesområde kring Globen, eller Ericsson Globe Arena, som den numera heter.
Trams.
Men, som sagt, så länge vi inte devalverar svenskan och så länge nysvenskarnas modersmål tas till vara som den resurs de är, och de som vill lära sig flera språk får göra det i skolan, är engelskans framfart på svenska tungor något att vara tacksam för och uppmuntra.
Gärna redan från första klass.
