”You see, I’m a people person, not a party person”, sa damen som satt bredvid mig på planet hem från USA. New York-damen hade inte mycket till övers för det svenska skattetrycket och jag frågade henne, med viss bävan, vem hon röstat på i presidentvalet.
”Bush”, sa hon och jag mulnade. Men sen sa hon nåt som fick en ung volontärkampanjare, vars ideal just demolerats av demokraternas nederlag, att haja till. I senatsvalet hade hon röstat på Hillary. För mig som under ett par månader matats med att republikaner käkar barn till frukost föreföll hon udda. Men givetvis är den omvända hållningen – partigängarens reflexmässiga lojalitet – den mest orimliga.

I Sverige ter det sig givet att en demokrat tar över efter Bush i Vita huset. Antingen en kvinna eller en svart. Därmed skulle alltså popgubben Morrissey behöva börja lyssna på vad USA har att säga. ”Where the president is never black, female or gay. And until that day you’ve got nothing to say”, sjöng han på en platta som åtminstone fick FBI att lystra till Morrissey och kalla in honom på förhör.
Och nu tänker sig alltså många européer och kanske också Morrissey, att det ska få ett slut, detta paranoida, aggressiva USA, som kallar in poeter på förhör. Själv har jag lite svårt att entusiasmeras. Om man går bortom kategorierna parti, kön, hudfärg och tittar närmare på personerna saknas nämligen något – starka övertygelser.

De liberaler som hoppas på Clinton/Obama lär bli besvikna när den hårdhudade maktspelaren Clinton pressas att visa vad hon som kvinna går för i kriget mot terror eller när den oerfarne kappvändaren Obama förväntas rädda Darfur och står maktlös inför realpolitiska förhållanden. Ingen av dem är någon motsvarighet till tv-hjälten president Bartlet.
Återstår republikanerna, där den balanserade John McCain sålt sin själ till den kristna högern och ändå hamnat på efterkälken. Rudy Giuliani är visserligen liberal i värdefrågor, men gjorde sig känd som batongglad borgmästare – och har som frånskild katolik med en transvestitfetish ändå inte en suck.

Ingen kandidat är exceptionellt dålig, i jämförelse med Bush framstår de som riktigt bra. Men trots kön och färg helt konturlösa.
Alltså jokrarna: båda före detta senatorer för Tennessee. Republikanen Fred Thompson dessutom skådis i Law and Order och Die Hard 2. Han är hök i kriget mot terroristerna och gillar inte abort eller homoäktenskap. Demokraten Al Gore pekas av Rolling Stone Magazine ut som den idealiske kandidaten man skulle ha behövt uppfinna om han inte redan fanns. Numera hipp och kung av klimatfrågan. Dessutom har Gore egentligen redan vunnit presidentvalet en gång.

Gore och Thompson skulle kanske inte ge Morrissey en känsla av nystart, men politik handlar inte om i första hand kön eller ras, utan om ett tydligt val mellan olika övertygelser. Detta val skulle sätta två viktiga frågor på kartan; terror och klimat. Med hjälp av personer som kan bära upp dem – en karaktärsskådis och en Oscarbelönad miljöpropagandist.

Skulle Gore vinna? Möjligen om han kunde göra troligt att han inte tänker bekämpa terrorister med utsläppsrätter och om han ordnar så att han blir nominerad av miljömedvetne republikanen Arnold Schwarzenegger. Som en gest från en ”people person” till en annan.