I Sverige är det inte särskilt kontroversiellt att arbeta för mänskliga rättigheter. Om man inte är missbrukare alltså.
Stockholms brukarförening har givit stadens narkotikamissbrukare en hög röst och den är så besvärande för landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) att hon gjort allt för att tysta den. Med stor framgång. Föreningen står nu inför en snar konkurs.
Det var i Thailand Berne Stålenkrantz provade heroin första gången. Det var i ett svenskt fängelse han blev beroende av det.
Och det var på en metadonklinik i Stockholm som han bestämde sig för att bilda en brukarförening.
"Jag såg hur läkare skrev ut människor från metadonprogrammet som de visste skulle dö."
I vanliga fall har läkarna en etik som hindrar dem från att medvetet skicka patienter i döden, men den omfattar bara människor och i Sverige har missbrukare inte betraktats som sådana.
Om en metadonpatient får ett återfall innebär det att personen lever ett liv med "knark", och rör det sig om ett sådant liv har det inte längre ansetts vara värt att rädda.
Det hårda sprutbytesmotstånd som bland annat Birgitta Rydberg står för följer samma logik. Eftersom ett missbrukarliv ändå har så ringa värde är det inte lönt att skona det från gulsot och hiv.
Att bilda en medborgarrättsrörelse för narkotikamissbrukare i ett samhällsklimat som det svenska var onekligen djärvt. Men det lyckades. Riksorganisationens uppgift var att bilda opinion, att ta kontakt med politiker och medier och berätta om den verklighet medlemmarna lever i.
"Klinikerna hade haft tolkningsföreträde" säger Stålenkrantz. "Björn Fries tappade hakan när han hörde vår bild".
Lokalföreningar som Stockholms arbetar däremot med individstöd. Stockholms brukarförening hjälper missbrukare att ta kontakt med samhället, en kontakt de annars inte skulle våga ta. De ser till att kontakten blir jämlik och kämpar för att brukarna får rättssäkra, skriftliga avtal.
De räddar människor från den dödsdom som en ofrivillig utskrivning från en metadon- eller subutexbehandling faktiskt innebär.
Brukarföreningens arbete gav resultat och uppskattades på klinikerna. Men så plötsligt, i början av 2006, gick Birgitta Rydberg ut i medierna och krävde att anslagen till brukarföreningen skulle dras in. Detta för att föreningen var med i ett spretigt narkotikapolitiskt nätverk, ENCOD, där några av medlemmarna ville legalisera lättare droger.
Att ett antal partier i Liberala Internationalen, som folkpartiet ingår i, delar den hållningen tycktes Rydberg inte ha tänkt på.
När Rydberg tillträdde som landstingsråd efter valet 2006 var en av hennes första åtgärder att dra in stödet till brukarföreningen. Efter två år av uteblivet landstingsstöd har hålen i budgeten växt sig så stora att föreningen riskerar att gå i konkurs.
Det skulle i så fall innebära att färre av Stockholms narkomaner får vård, att fler av dem utsätts för övergrepp. Att en redan svag och utsatt grupp blir ännu svagare.
Rydberg må ha sin aversion gentemot brukarföreningen, men i större, internationella sammanhang väcker den intresse och beundran.
När Svenska brukarföreningen nyligen höll ett seminarium ställde Massimo Barra, professor och ordförande för italienska Röda korset, in en lunch med det spanska kungaparet för att komma och tala, berättar Stålenkrantz.
"Det är så irriterande. Här kommer sådana som Barra hit för att träffa oss och så blir vi stoppade av en sådan som Rydberg".
