Journalisten Maciej Zaremba kastar fram en intressant tanke i sitt drabbande reportage om den havererade Tolvåkersskolan i Kävlinge (Dagens Nyheter i går).
Kan det vara så att "lokala traditioner" i synen på utbildning fick genomslag i skolan när den kommunaliserades? Satsas det mindre på skolorna i gamla brukssamhällen där barn alltid danats till arbetare än på orter där bildning sedan länge stått högt i kurs?
I Kävlinge var Scans slakteri tidigare en dominerande arbetsgivare och en intervjuad förälder misstänker att det är en av förklaringarna till att politikerna har låtit barnens skola förfalla. "Det krävdes ingen skola för att karva i kadaver", konstaterar föräldern.
Zarembas tes kan inte avfärdas utan vidare. För de summor Sveriges kommuner satsar på skolan är av extremt varierande slag, och det är inte alltid lätt att förklara varför. I vissa fall rör det sig om kommuner som helt enkelt inte har råd att satsa på skolan men i Kävlinge, exempelvis, är den kommunala kassakistan välfylld.
En skola presterar visserligen inte nödvändigtvis bättre för att den kostar mer pengar. Men när skolor systematiskt och under lång tid åderlåts av dumsnåla kommunpolitiker får det för eller senare allvarliga konsekvenser för undervisningen. Det är Tolvåkersskolan i Kävlinge ett skrämmande exempel på. I andra skolor kan en stor del av eleverna inte tala svenska när de börjar, och där är extraresurser en förutsättning för att skapa någorlunda rimliga utsikter för lärande. Men många kommuner snålar med stödet till utsatta skolor.

Det är inte bara på grund av ekonomin som det kommunala styret skapar en oacceptabel geografisk ojämlikhet i skolväsendet. Den grundläggande förbannelsen ligger i att landets kommunpolitiker har en så varierande (om än ofta dålig) förmåga att driva skolor. Självfallet fanns ojämlikheter i skolan även innan kommunaliseringen. Men för varje år som gått har kunskapens träd vuxit sig spretigare. Utbildningsminister Jan Björklund har gjort en del viktiga insatser för att förstärka jämlikheten, så som införandet av en nationell skolinspektion. Han vill, och borde, gå vidare med att förstatliga skolan men där håller Moderaterna emot. Det vore för kostsamt och krångligt, menar man. Visst, en så stor organisatorisk förändring skulle knappast bli smärtfri. Något alexanderhugg, som löser skolans alla problem, skulle det heller inte vara. Men det viktigaste välfärdsstaten kan ge är jämbördiga utbildningschanser till barnen. Dagens geografiska lotteri är oacceptabelt. Moderaterna borde lyssna på Jan Björklund. Det är dags att låta staten ta hand om skolan.