Tänk vad kul om Jan Björklund blev högstadielärare i samhällskunskap när han pensionerats från politiken.
Hans klass skulle få en lärare som inte bara har lång och tung erfarenhet från både riks- och kommunalpolitik, utan dessutom gått Sveriges kanske bästa ledarskapsutbildning och undervisat i många år.
I magister Björklunds väldisciplinerade klassrum skulle sömnframkallande glosor som "fritidsnämnd", "kommunallag" och "representativ demokrati" kunna levandegöras med spännande berättelser från politikens insida.
Dessvärre kommer Björklund inte att bli lärare. Han vill förbjuda sig själv och alla andra som inte gått lärarhögskolan att ta lärarjobb. De är automatiskt inkompetenta, menar skolministern. Det går inte riktigt ihop. Den lärarhögskola som Björklund i åratal anklagat för slapphet, kunskapsrelativism och flum har alltså på samma gång en helig kvalitetsstämpel på sig?
Det finns säkerligen många engagerade lärarstudenter som kommer att göra underverk i sina framtida klassrum. Men det är lika säkert att åtskilliga väljer lärarutbildningen på grund av de låga betygskraven, de slappa examinationsformerna och det sävliga utbildningstempot. Skolverkets återkommande kritik av lärarhögskolan tecknar en bild av en slapphetskultur skrämmande lik den som präglar de klassrum lärarstudenterna sedan ska ta i besittning.

Det tycks som om flumskolan reproducerar sig själv genom lärarutbildningen. Det är därför de erfarenheter och influenser utifrån som exempelvis en magister Björklund skulle kunna medföra är så värdefulla för skolan.
Jan Björklund håller på att reformera lärarutbildningen och det är utmärkt. Men det kommer att ta tid. Att förändra lärarutbildningens typstudent från den svagt motiverade med medelmåttiga betyg till den smartaste och bästa kan ta decennier. Och det är först då en diskussion om ett eventuellt lärarhögskoleobligatorium blir det minsta intressant. Det borde vara uppenbart också för folkpartiet. Att partiet ändå så ivrigt driver frågan om lärarlegitimation är ett uttryck för dess omsorg om de många lärarväljarna snarare än om barnen. Det är inte alls konstigt att lärarfacken vill hindra konkurrens och skydda sina löner. Men det är uppseendeväckande att en skolminister som bör ha elevernas och skolornas bästa för ögonen så ogenerat springer deras ärenden.