I skuggan av dramat i Elfenbenskusten vilar hotet om inbördeskrig över ännu ett afrikanskt land - Sudan. På söndag håller den södra delen av jättelandet en folkomröstning om att utträda ur Sudan och bilda världens 193:e stat. En förkrossande majoritet förväntas rösta ja. Frågan är i stället vad som händer därnäst.
Motsättningarna mellan norr och söder går tillbaka ända till tiden före Sudans självständighet från britterna på 50-talet.
Det huvudsakligen kristna, södra Sudan har alltid känt sig marginaliserat av regimen i Khartoum, som har premierat den arabiska och muslimska norra delen. 1983 infördes exempelvis sharialag över hela landet och senare förklarades landet vara en islamisk stat.
Mer än två miljoner människor har dödats i inbördeskriget, som har rasat fram och tillbaka genom decennierna. Först 2005 upphörde blodbadet i och med fredsavtalet som ger södra Sudan chansen att bryta sig loss från Sudan.

Frågan alla ställer sig är om Sudans ökände president Omar al-Bashir, som i går besökte den södra delen, kommer att acceptera utslaget av folkomröstningen på söndag. Det innebär inte bara att en tredjedel av landet försvinner, utan att merparten av oljerikedomarna följer med.
En rad frågor är fortfarande olösta, såsom hur det svarta guldet ska delas upp och på vilken sida den omtvistade gränsprovinsen Abyei ska hamna.
Ändå är de flesta bedömare försiktigt optimistiska.
Regimen i Khartoum har tillräckligt med problem utan att dra i gång ännu en omgång i det tröstlösa inbördeskriget i söder, resonerar man.
Dessutom kan oljan visa sig vara det som binder de nya staterna samman. Tre fjärdedelar av oljekällorna tillfaller visserligen södra Sudan, men den nya staten kommer att sakna kust och dess enda oljeledning går genom norra Sudan. Det talar för att båda sidor har allt att vinna på ett samarbete.

Kanske är risken större för att stridigheter ska bryta ut inom den nya statens gränser. De flesta ingredienser för ett inbördeskrig finns på plats: ett ensidigt beroende av en enda åtråvärd resurs, bottenlös fattigdom, olika stammar som tävlar om inflytande och ledare som meriterat sig på slagfältet snarare än i det civila.
Hursomhelst måste omvärlden hålla Sudan under noggrann uppsikt den närmaste tiden. Det finns gott om bränsle till nya konflikter i detta redan extremt krigssargade land.

Från svensk horisont kan man notera att vi sedan maj 2008 äntligen finns på plats i Afrikas största land i form av en ambassad. Den har under hösten bland annat ägnat sig åt att kartlägga situationen för de mänskliga rättigheterna i södra Sudan liksom att stödja kvinnors deltagande i söndagens folkomröstning.
Inget avgörande bidrag kanske, men nog så viktigt.