SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Varifrån kommer alla blåmesar, och vart har alla grönfinkar tagit vägen?
Det är de stora frågorna just nu.
FåGLAR
Fågelmatningen har redan gått in på sin andra säck med solrosfrön och jag har noterat en betydande skillnad från tidigare säsonger. Vanligtvis brukar det vara en blåmes på tio talgoxar, men denna vinter verkar det vara jämnt, fifty-fifty, mellan arterna.
Den usla sommaren var tydligen mycket lyckosam för de små blåmesarna, hur det nu kan hänga samman. Kanske har det med den ymniga grönskan att göra, för det växte kraftigt i regnvädret, och frötillgången var god.
Blåmesen har överhuvudtaget expanderat starkt de senaste decennierna vilket möjligen kan bero på ett mildare klimat, i kombination med ett ökat antal hackspetthål och mera löv i skogen.
Man kan spekulera. Blåmesarna är hur som helst mycket trevliga gäster vid fågelbordet, söta och morska på samma gång.
Inte ens den plötsliga polarvintern med minus tjugofem i gryningen har skrämt i väg dem. Annars är blåmesen, tillsammans med den numera ovanliga svartmesen, enligt Rosenberg den mes som har den mest utpräglade flyttningsinstinkten, och man undrar ju varför de inte gett sig av?
Som grönfinkarna. I ett par år har jag noterat en total frånvaro vid fågelbordet - inte en grönfink, inte förrän långt ut på våren. Och det är en oroande iakttagelse, särskilt som själva fågelbordet kan vara ett av skälen till finkarnas försvinnande.
Grönfinken är en stann- och flyttfågel som blivit mer och mer stann. Arten ökade kraftigt under 1900-talet och "om vintern hör han till de vanligaste besökarna i fönstrens hampfrölådor" skrev Rosenberg redan på femtitalet.
Men nu är det helt grönfinksfritt, och kanske beror det på Trichomonas gallinae.
Det är en encellig flagellat, en parasit som orsakar inflammation i strupen och krävan och som gör det svårt för fåglarna att äta och dricka.
Sjukdomen har varit känd hos tamduvor ända sedan 1500-talet, men för fem år sedan observerades parasiten hos grönfinkar och bofinkar i Storbritannien och för två år sedan konstaterades de första fallen i Norden.
I senaste numret av Fauna och Flora berättar ekologen Bo Söderström att det plötsligt på sommaren 2008 kom rapporter om många sjuka och döda grönfinkar och bofinkar från Sverige, Norge och Finland. 21 grönfinkar och fyra bofinkar som undersöktes av SVA, veterinärmedicinska anstalten, visade tecken på Tri-
chomonas-infektion.
Värmland hörde till de först drabbade områdena, liksom Hedmark, vårt grannfylke i Norge. Sjukdomen följde uppenbarligen med fåglar som vinterflyttat till England.
Förra sommaren tycks farsoten ha spridit sig över hela Sverige, och till Danmark och Tyskland.
I England har man redan märkt att antalet grönfinkar och bofinkar minskat drastiskt och säkert händer samma sak i Sverige - våren kommer att bli sångfattigare; det triv-samma djippandet och väsandet i träden tystnar.
Och de värsta smitthärdarna tycks alltså vara fågelborden. Det är framförallt i trängseln under fågelborden, i kökkenmöddingen av skal och utskvättade frön som parasiten sprids. De många milda höstarna har varit gynnsamma för Trichomonas gallinae, tjugofemgradig kyla däremot är helt förödande.
För fågelbordsägare gäller det därför att hålla rent i och under borden, täcka marken med granris, och kanske inte lägga ut någon mat alls när det är milt och barmark.
Smittan sprids inte till människor, men vi anbefalls ändå att tvätta händerna, det är alltid en klok vana.
