I den nyss lagda budgetpropositionen föreslår regeringen förändringar i föräldraförsäkringen. Man går i rätt riktning, men inte långt nog.

I dag kan föräldrar sprida ut sina 480 dagar tills barnet har gått ut ettan i grundskolan, eller till och med åttaårsdagen. Den rättigheten har majoriteten av föräldrar inte utnyttjat särskilt livligt; lejonparten av dagarna tas ut innan barnen har fyllt två år. Och det är ju så det ska vara. Föräldraförsäkringen är till för att underlätta under barnens allra första år. För lite äldre barn har vi ett ypperligt förskolesystem som gör att föräldrarna - läs mammorna - kan gå tillbaka till jobbet.

Regeringens nya förslag går ut på att 80 procent av föräldrapenningdagarna måste tas ut före barnets fyraårsdag. De resterande 20 procenten, alltså 96 dagar, får utnyttjas tills barnet är tolv år.

Det är som sagt ett steg i rätt riktning. Men det är likväl en halvmesyr och en missad chans. Gränsen för när de 80 procenten måste tas ut, borde naturligtvis sättas vid två år, inte fyra.

Regeringen vill uttryckligen reformera föräldraförsäkringen för att "motverka att utrikes födda kvinnor under lång tid står utanför arbetskraften". Det är absolut rätt tänkt. I dag får föräldrar som kommer hit alla 480 dagar retroaktivt, som om deras barn var nyfödda. Det innebär att kvinnor, i synnerhet om de har flera barn, kan stanna hemma i åtskilliga år i stället för att ge sig ut på den skrämmande svenska arbetsmarknaden. Har man dålig utbildning och kommer från en patriarkal kultur är det knappast ett svårt val.

Om gränsen sattes vid två år skulle effekten förstås bli mycket större än om man sätter den vid fyra år. Inte minst skulle det gynna barnen. Chanserna för invandrade barn att erövra svenska språket ökar väsentligt om de börjar tidigt på dagis. Men regeringen framhåller inte denna aspekt i sin budgetproposition. Varför? På grund av Kristdemokraterna, säkerligen.

KD tycker att det är jättetrevligt att invandrarbarn stannar hemma med sina mödrar i åratal i stället för att gå på dagis. Helst vill man chockhöja vårdnadsbidraget till 6 000 i månaden, samma vårdnadsbidrag som redan är högst problematiskt ur integrations- och jämställdhetssynpunkt.

Det är sorgligt att ett litet ytterlighetsparti får så mycket att säga till om i en så viktig fråga. Sorgligt för integrationen, jämställdheten och för barnen.