Efter pajasen Bush fick vi pajasen Obama. Okej, han är en bättre klass av clown. Han kom till Köpenhamn. Han förnekar inte växthuseffekten. Men den amerikanska presidentens orala luftpastejer och försök att framställa USA som världens oomstridda moraliska ledare och något av räddare av Köpenhamnmötet, sent på fredagskvällen, var snudd på motbjudande.
Framåt midnatt på fredagen tydde allt på att Köpenhamnmötet kommit att bli en flopp, punkt slut.
Ingen som följt utvecklingen kunde dock vara förvånad. Varken USA eller Kina kom med några inspirerande utsläppsminskningsbud veckorna före mötet, och själva förhandlingarna i Köpenhamn präglades från början av misstro och tjafs.
Allra mest präglades det dock av att världens största ekonomi och historiska utsläppsbov, USA, inte vill ta sitt ansvar och leda vägen.
Ett ansvarsfullt USA hade haft ett utsläppsmål värt namnet, i stället för ynka 4 procents minskning till 2020.
Och en ansvarsfull Barackadministration hade kommit med sina finansieringsutfästelser gentemot Syd i god tid innan Köpenhamnsmötet, i stället för att låta utrikesminister Clinton dimpa ner med dem i elfte timmen som en ljusomstrålad hjälte i en banal actionfilm.
Kina - världens största enskilda utsläppare - har naturligtvis också ett väldigt ansvar. Men Kina har inte den historiska utsläppsskulden och i materiellt välstånd ligger man långt, långt efter USA.
Det är ingen tvekan om vilket land det är som borde ta första steget. Att många mindre länder har haft ett intresse av att obstruera i skuggan av giganternas chicken race ändrar inte på den saken.
Vid denna upplagas pressläggning försökte Obama som sagt prata upp en överenskommelse som inte har mycket med klimaträddning att göra. Vilka länder som tänkte ansluta var oklart.
Vad världen behövde uppnå som ett minimum är emellertid solklart: ett värnande av tvågradersmålet med hjälp av nödvändiga utsläppsminskningar i i-länderna och med hjälp av en lika nödvändig, snar frikoppling mellan tillväxt och utsläpp för tillväxtländerna. Samt ekonomisk hjälp från Nord till Syd.
Inte förrän dessa villkor uppfylls är vi ens på väg mot en vettig, global klimatregim.
Kan världen klara tvågradersmålet? Det ser dystert ut. Men det är bara att streta vidare. Det talas redan om ett möte om någon eller några månader.
Och om ett år ska världen mötas igen i Mexico City.
Då har avståndet till den globala finanskrisens epicentrum ökat, vilket är bra. Å andra sidan har avståndet till mid-term elections i USA minskat. Sedan är det snart presidentval igen i USA. Och väljs Obama om, blir han snart en lame duck.
Sanningen är att världens alla länder inte kan invänta varandra i all evighet. Till slut kan det vara dags för länder som vill gå före att starta eget i avtalsbranschen.
Alla sätt är bra utom de planetförstörande.
