När Honduras folkvalde president Manuel Zelaya 28 juni fördes ut ur landet av militären väcktes otäcka minnen till liv. Det var inte särskilt länge sedan ett typiskt maktskifte i det numera ganska stabilt demokratiska Latinamerika såg ut just så.
Det som skilde den här högerkuppen från den gamla sortens var att den skarpt fördömdes av en enig omvärld, däribland USA. Därmed spreds hoppet om att regimen snart skulle falla. Men kuppregeringen, med "president" Roberto Micheletti i spetsen, regerar fortfarande och skyr inga medel i sin kamp för att hålla sig kvar.
Förra veckan lyckades Manuel Zelaya resa tillbaka till Honduras och ta skydd på Brasiliens ambassad. Vilket fått regimen att skruva upp ett redan omfattande förtryck. Amnesty beskriver nu människorättssituationen som "alarmerande". Regimens säkerhetsstyrkor använder grovt våld mot fredliga demonstranter. Alltfler oppositionella grips. Fria medier censureras.
Vore inte allt detta så sorgligt kunde man skratta åt det faktum att denna brutala regim och dess fåtaliga utländska försvarsadvokater menar att de bara vill värna demokratin.
Den formella anledningen till kuppen var att Manuel Zelaya brutit mot grundlagen i sina försök att förändra densamma så att en honduransk president kan sitta längre än en mandatperiod och därmed faktiskt åstadkomma något politiskt.
De verkliga motiven handlar om att Honduras elit ville försvara sin privilegier mot den alltmer vänsterradikale Zelaya. Man kan - utan att ha något till övers för den korrupta aristokratin - ha många invändningar mot Zelayas politik och retorik. Men man behöver inte sympatisera med honom för att motsätta sig kuppen. Frågan är principiell. Makt får aldrig vinnas med våld. Lyckas Honduras kuppregering med sin föresats - att hålla det kommande valet i egen regi - sätts ett prejudikat som är farligt för hela Latinamerika. Framgången kan mycket väl sporra politiska krafter i andra länder att göra väpnade interventioner mot demokratin.
Det är därför såväl EU som USA och de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS har krävt att Zelaya återförs till sitt ämbete. I de diplomatiska förhandlingarna har OAS medlare föreslagit att Zelaya bara ska få sitta mandatperioden ut, och med kringskurna befogenheter. Men kuppregimen låter sig inte blidkas av något. Det faktum att de i söndags vägrade släppa in ett antal OAS-diplomater som de själva bjudit in säger allt om förhandlingsviljan. Trycket måste nu öka. Sverige borde som EU:s ordförandeland givetvis fördöma kuppregeringens övergrepp.
Det som verkligen kan få regimen på fall är ett strypt pengaflöde. Det är bra att EU och USA har dragit in biståndet, men i det här kärva läget behövs betydligt kraftigare ekonomiska sanktioner än så.
