För övrigt skriver man ner en del av Greklands skulder, men lovar att det aldrig kommer att bli aktuellt för något annat land. Det känns ju betryggande.
Rubrikerna braskade: "De samlas för att rädda Grekland". Igen, kanske man ska tillägga.
Torsdagsmötet i Bryssel var nämligen tionde gången på ett och ett halvt år som våra vid det här laget bekanta EU-protagonister samlades för att hindra en kollaps för Grekland och euron. Hur många liv var det en katt hade nu igen?
Det såg på förhand mörkt ut att kunna enas. För inte ens år 2011 är ekonomi samma sak som alkemi, och den fundamentala frågan inför mötet var: vem ska betala för vad?
Världen höll andan. Eller suckade. Men så, sent på torsdagskvällen, kunde man till slut triumferande och med idel leenden meddela att de 17 euroländerna, ECB, IMF och flera stor banker lyckats "agera som ett enat Europa". Igen.
Grekland får 109 miljarder euro i lån till låg ränta och längre löptid från euroländerna (läs: deras skattebetalare) och ytterligare 49 miljarder i lån från privata storbanker och finansinstitut.
Det blir 158 miljarder euro totalt. Eller 159 miljarder; vissa källor har lyckats avrunda dit en miljard extra någonstans på vägen.
Hur som helst, det är mer än den summa man kom överens om att hjälpa Grekland med i maj förra året - och som ju då skulle lösa allt. Folk frågar sig om de nya fantasiljarderna verkligen kommer att räcka för att hålla medelhavets mesta sorgebarn flytande ända till 2014.
Färre frågar: "Och sen då?" Grekland kommer så klart att kunna överleva ännu en tid. Men det är ekonomisk tillväxt som långsiktigt är den enda vägen ut ur skuldkrisen. Vart ska den komma i från?
Greklands strukturreformer har drivits igenom till ett enormt politiskt pris, men räcker inte. Och EU:s "Marshallplan" för landet, finansierad av unionens regionalfond, kommer inte att åstadkomma ett dyft. Trots förmånliga räntor har Grekland en räntekostnad så stor att den lär äta upp all tillväxt i vilket fall som helst.
För övrigt skriver man ner en del av Greklands skulder, men lovar att det aldrig kommer att bli aktuellt för något annat land. Det känns ju betryggande. Och så ställer euroländerna upp som garanter för grekiska värdepapper. Och räddningsfonden ska kunna användas även för att hjälpa andra krisländer, som också de lovas kraftigt förbättrade lånevillkor, och stödinsatser i "preventivt syfte".
Som vanligt verkar EU:s ledare praktiskt taget obekymrade över vad deras beslut genererar för beteenden bland alla dem som ser på, kreditgivare som regeringar. För vad innebär det egentligen för länders ekonomiska politik, när beskedet gång på gång kommer från Bryssel: N ågon annan tar notan om du missköter dig?
Man suckar. Och längtar tillbaka till den där tiden, då vi på allvar oroade oss för i fall försäkringar skulle göra bilförare mer vårdslösa. Nu är det hela länders beteenden det handlar om.
