Hur mycket mer tillfredsställande hade det inte varit att försvara Lars Vilks Muhammedteckningar om de hade varit mångbottnade och smarta? Och så bekvämt det hade varit om Vilks kunnat backa upp sina skisser med briljanta teorier och avsiktsförklaringar.
I stället är han svår att få grepp om. Att döma av blogginlägg från 2007 var syftet med teckningarna då främst att provocera en svensk konstvärld som ägnar sig åt finkänslig självcensur gentemot exempelvis muslimer, i Vilks ögon.
I dag tycks dock uppfostran av muslimer vara en del av Vilks konstprojekt. I gårdagens Aftonbladet sade han att muslimer måste "uppdatera sig från den medeltida föreställningen om hunden som oren". Och han tycker att de "måste lära sig" att se saker i sitt sammanhang, lära sig judars "känsla för kontext".
Vilks ställer också frågan om huruvida muslimer "kan integreras" och resonerar kring om "det är för många muslimer, eftersom man inte vet hur man ska ta hand om dem."
Det här är riktigt obehagliga resonemang och de måste bemötas. Försvaret av Vilks yttrandefrihet är inget försvar av hans uppenbarligen unkna åsikter.
Lars Vilks är ingen matinéhjälte. Men det är just det: yttrandefrihet har inte ett dugg med god smak eller tjusiga syften att göra. Det handlar om den fria människans rätt att yttra, skriva, teckna vad hon vill, inom lagens gränser. Punkt slut.
I yttrandefriheten ingår rätten att häda - att skymfa det som är heligt för andra. Det är en rätt som energiskt måste försvaras i en tid då religion spelar en större roll i Europa än den gjorde för bara några decennier sedan. Svenska Dagbladet påminde i går om konstnärinnan Dorota Nieznalska som 2003 dömdes till sex månaders samhällstjänst för att ha kombinerat kors med manliga genitalier i en installation. Två år senare förklarade en grekisk domstol en bok med Jesuskarikatyrer som hädisk.
På 80-talet skrattade vi åt Norges gamla lag mot blasfemi, som gjorde att "Life of Brian" förbjöds. Men så sent som förra sommaren lagstiftade Irland mot hädelse. Om "en ansenlig mängd personer" känner sig kränkt å sin religions vägnar kan en hädare bötfällas.
Det vore förskräckligt om det irländska exemplet smittade av sig. Men vid sidan av strängare lagar finns hela tiden risken för självcensur. Inte en självcensur som bottnar i respekt och empati, utan en som springer ur rädsla för hot och våld.
När den skräcken regerar har intoleransen vunnit.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har kommenterat mordhotet mot Lars Vilks minst sagt försiktigt. Han påtalade vikten av att människor med olika trosåskådningar ska kunna leva sida vid sida i ömsesidig respekt. Och det är förstås ytterst viktigt. Men "harmoni" är inte det högsta värdet i en demokrati. Det högsta värdet är individens frihet.
Det borde regeringschefen göra kristallklart.
