Det låter som ett drömjobb. Riksdagsledamoten arbetar i demokratins mittpunkt. Han eller hon har folkets förtroende att ägna sig åt samtidens stora frågor. Dessutom under ganska bra villkor: Traktamenten, pensionsförmåner och 55 000 kronor i lön.
I politikermemoarer som till exempel Margareta Winbergs "Lärarinna i politikens hårda skola" beskrivs de glada dagarna som riksdagsledamot för Jämtlands län. Med livliga diskussioner, middagar efter sena utskottsmöten, och kamratskap över partigränserna.
Men riktigt så festligt är nu inte alltid vardagen som riksdagsledamot. Anne-Marie Pålsson (M) tänker lämna kammaren då den blivit ett "transportkompani". Ilskan känns igen. Ledamöterna brukar lite hånfullt kallas för "knapptryckare" eller "röstboskap". När partipiskan viner dansar man lydigt efter partitoppens pipa. De alltför självständiga riskerar nämligen att inte bli så långlivade. Lojalitet belönas med höga placeringar på vallistorna och viktiga uppdrag. Bråkiga och alltför idealistiska politiker göre sig icke besvär.

Så kan vi inte ha det. Pålsson har dragit i gång ett tvärpolitiskt nätverk för att väcka debatten om riksdagens roll. Den diskussionen behövs.
Partidemokratin i Sverige som den ser ut i dag stammar från en tid då partierna hade en bred förankring bland folket. Men förra året hade Sveriges Frimärksungdom fler medlemmar än SSU.
Risken att morgondagens stjärnor inte hittas i de tynande ungdomsförbunden eller i partiernas magra medlemsskaror är överhängande. Riksdagen måste attrahera begåvningarna och ge utrymme för profilerade politiker med ett starkt personligt mandat.
Partiledningar som domderar över ett gäng fogliga riksdagsledamöter blir för varje år en allt mer omodern modell.
Visserligen har riksdagen denna mandatperiod säkert känts ovanligt stillsam. För tredje gången sedan enkammarriksdagen infördes 1970 har vi haft en majoritetsregering. Det har gett värdefull stabilitet under den ekonomiska krisen, men säkert gjort tillvaron som riksdagsledamot torftigare.
En mer genomgripande förändring var medlemsskapet i EU, som flyttade makt till Bryssel. Mycket lagstiftning härstammar i dag från EU-direktiv, som måste implementeras i svensk lag.

Men det går att göra riksdagsledamöterna till mer än demokratins drängar. Slopade personvalsspärrar skulle göra det svårt för partierna att stoppa starka, men obekväma kandidater.
Antalet ledamöter behöver också bli färre. Betydligt färre. En halvering av de 349 ledamöterna är rimlig för att göra individerna mer synliga.
Anne-Marie Pålsson har ett av demokratins finaste ämbeten. Men upplevelsen att tillhöra ett "transportkompani" ger snarare signaler om ett demokratiskt system på dekis. Det måste vi ändra på.