Det har varit lite trist i Göteborgs stad på senare år. Muthärvor, mellanchefer som anställer sina barn och så nu senast det slösiga och förljugna Upp-projektet, till namnet till för arbetslösa ungdomar.
I går fick stadsdirektören Åke Jacobsson sparken. Men de 18 kommunalråden sitter kvar. Allihopa.
"Vi behöver mer handlingskraft", förklarade Göteborgs starka kvinna, Anneli Hulthén (S).
"Vi är eniga i de här besluten", underströk Jonas Ransgård (M).

Klart oppositionen är med på noterna. För om man kräver att något kommunalråd i det rödgröna styret ska ta sitt ansvar - som är större än stadsdirektörens - är motfrågan given: Och vad gjorde du själv då?
Oppositionspolitiker har också ett tungt ansvar, att granska och utvärdera effekterna av majoritetens politik. I synnerhet när majoriteten lallar runt i vad den tror är den bästa av världar, som "julstaden" Göteborg.
Och nog finns där tomtar, liksom på många andra håll. Det går titt som tätt fel i kommuner och landsting. Och den som får foten för felen är en tjänsteman, kommun- och landstingsdirektören. Bara i fjol bytte över 70 av våra 290 kommuner högste chef.

Var fjärde gick i pension, drygt var femte fick sparken och för många i den hälft som gick frivilligt låg konflikter med politikerna bakom uppsägningsbeslutet, enligt en undersökning av fackförbundstidningen Vision.
1990 bytte bara tio kommuner chef. Den som då fick kicken var rökt. Men i dag kan direktören som blivit uppsagd - med en och en halv till två årslöner som plåster på såret - ganska snabbt få samma jobb i en annan kommun.
Politikern vet nämligen med sig att de offrar tjänstemän när offer behövs. Och att de kickar tjänstemän när den personliga relationen kollapsar.
Det är naturligtvis inte orimligt varje gång. Men det är stötande att politikerna inte själva tar sitt ansvar och avgår när det blivit helfel. Politiker avgår bara när privatmoralen svajat. En sydsvensk kommunalpolitiker gick nyligen när han åtalades för sexköp, vilket han nekade till i tingsrätten förra veckan.

Men för medborgarna är det egentligen värre när förtroendevalda som missköter sitt uppdrag sitter kvar. Ta landstinget i Blekinge. Att ekonomin var helt under isen stod klart i fjol, före valet. Men landstingsrådet Kalle Sandström (S) förklarade att han skulle reda ut det hela, utan skattehöjning under mandatperioden.
Det blev värre. Landstingsdirektören fick gå. Den politiska landstingsledningen vägrades ansvarsfrihet. Avgick en enda ledande politiker? Inte då. Och för två veckor sedan beslutade Blekinge att höja landstingsskatten med 80 öre, vilket motsvarar det fjärde jobbskatteavdraget för Medelsvensson.
Det är ingen skam för politiker att avgå självmant när de misskött sitt uppdrag. Tvärtom är det ansvarsfullt. Och denna form av självinsikt bör förstås kunna leda till comeback. Precis som för kommundirektörerna.