En revolution i Kennedyland. Så beskrivs demokraternas historiska förlust i fyllnadsvalet i Massachusetts. Inte sedan 1953 har en republikan representerat denna östkustliberala delstat i senaten. Efter John F Kennedy tog brodern Edward snart över och höll platsen i 47 år fram till sin död förra året.
Till råga på allt var "Teddy" Kennedy främsta förkämpe för sjukvårdsreformen - samma reform som nu hotas när republikanen Scott Brown underminerar demokraternas 60-röstersmajoritet i senaten. Det är svårt att föreställa sig ett mer symboliskt laddat bakslag för Obama på ettårsdagen av presidentinstallationen.
Det är synd om Obama. Han har inte på långa vägar gjort sig förtjänt av den kritik och de motgångar han nu möter. Tvärtom har hans första år vid makten på det stora hela varit både inspirerande och förtroendeingivande.
Han har räddat ekonomin från fritt fall genom att gå in med kraftfulla stimulanser. Sjukvårdsreformen har baxats genom kongressens båda kamrar även om förslagen behöver jämkas samman, vilket nu blir svårt. Skandalerna har lyst med sin frånvaro och han har i de flesta frågor uppträtt som den mittenpolitiker han utgav sig för att vara.
Guantánamolägret har visserligen inte stängts, men Obama har förbjudit tortyr. I krigets Afghanistan har han genomfört en nödvändig upptrappning och omorientering, vilket redan har satt avtryck i form av en minskning av antalet civila offer.
Över huvud taget har Obama med sin nya reflekterande ledarstil återupprättat USA:s raserade anseende i världen.
Visst finns det en del frågetecken efter ett år i Vita huset. De offentliga finanserna blöder oroväckande mycket. Hans kraftlösa insatser i samband med klimattoppmötet i Köpenhamn var en stor besvikelse liksom hans plötsliga reträtt i kraven på ett israeliskt bosättningsstopp.
Det finns ett drag av undfallenhet hos Obama. Emellanåt verkar han så angelägen om att gå USA:s motståndare till mötes att han tonar ner viktiga principer såsom mänskliga rättigheter.
Men detta sagt, så är det inte Obama som ska klandras för de uteblivna framgångarna. Snarare är han ett offer för en serie olyckliga omständigheter. Han ärvde den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet, vilket kommer att ta tid att vända. Den amerikanska högern har dessutom visat upp sig från sin allra fulaste sida under året som gått och tagit vulgärpopulismen till nya höjder. Obama gavs aldrig en genuin chans att hela det polariserade USA.
Samma ogina inställning har han mött bland USA:s fiender på den internationella arenan.
Iran exempelvis har inte visat något intresse av att fatta Obamas utsträckta hand.
Det är bara att hoppas att Obama får chansen att bevisa sig under mer gynnsamma omständigheter både nationellt och internationellt. Det vore oändligt sorgligt om hans lovande presidentskap maldes ner av USA:s trögrörliga politiska system och täta val.
