Det finns många konfliktlinjer i klimatförhandlingarna som startar i Köpenhamn på måndag. En av de centrala går mellan rika och fattiga länder.
De fattiga vill ha hjälp, dels med att anpassa sig till de klimatförändringar som redan är på väg, dels med att bygga renare samhällen. Massor med pengar vill de ha. Dessutom kräver de att patenträttigheter i princip ska förbjudas på miljöteknik, så att länder i syd kan kopiera tekniken eller åtminstone parallellimportera billigt.
De rika säger, visst, visst, vi har grisat ner planeten. Men vi kan inte öppna kassaskåpen på vid gavel. Dels har vi inte råd, dels finns risken att vissa fattiga lirare köper diamanthattar till sina diktaturkumpaner snarare än vindkraftverk. Och om vi tar bort patenten kommer ingen att uppfinna något grönt som är grönt nog.

Men det är inte så lätt som "de fattiga mot de rika".
De fattiga är en heterogen skara: Rwanda och Kina spelar inte i samma liga, direkt, och Brasilien har skogsproblem, men det har inte Indien.
Dessutom ska de rika tvista om hur stort klimatbiståndet ska vara och hur de rika ska dela på bördan.
Och så har vi frågan, förstås, om vilka utsläppsminskningar enskilda länder ska ta på sig.
Problemet är att det finns så många variabler att välja mellan: BNP, folkmängd, utsläppsmängd i dag, utsläppsmängd i går.
Ja, vilket år ska räknas som basåret, som "nollställaråret" som alla måste minska sina utsläpp i relation till?
Länder har accelererat sina utsläpp vid skilda tidpunkter, så basåret betyder mycket.
Och enskilda länder favoriserar förstås den beräkning som leder till lindrigast möjliga utsläppsmål för dem själva.

Blir det något avtal, ens någon skrivelse, värd namnet i Köpenhamn? Omöjligt att säga. Men med tanke på att de två absolut viktigaste spelarna och värsta utsläpparna, USA och Kina, har så låga ambitioner och lurpassar på varandra är det svårt att vara optimist.
Men man behöver inte ge slaget förlorat om förhandlingarna slutar i luften. Samtalen kan fortsätta i en annan stad, redan 2010.
Omvänt, allting är inte frid och fröjd även om det skulle bli ett avtal med lite krut i. Det kan visa sig att viktiga länder struntar i sina åtaganden, som Kanada så flagrant har gjort med Kyotoavtalet eller att utsläppshandelssystemet kapsejsar.
Hur väl miljötekniken utvecklar sig är också en ödesfråga, oavsett avtal. Det talas mycket om att den rika världen ska hjälpa den fattiga med modern miljöteknik - men den rika världen är inte modernare än att den eldar kol och olja för glatta livet.
Så länge kol och olja, bilkörning och flyg, är billiga kommer de tekniska genombrotten att låta vänta på sig, med eller utan patent. Och billiga kommer de att vara tills viljan infinner sig att sätta ett pris som tar hänsyn till planetens begränsningar.
Ansvaret vilar tungt på världens klimatförhandlare - och tyngst på USA och Kina.