Om tre norrmän hade uppfört sig som Marcus Hellner, Johan Olsson och Anders Södergren i lördagens skiathlon, hade det bevisat, bortom allt tvivel, hur lågt Norge har sjunkit i sin oljedopade chauvinism och sin sjukliga fientlighet mot att låta heroiska svenskar jaga i fatt täten.
Men nu var det tre svenskar som stod för dramat och framgångarna, och det var således mycket vackert och rörande. Men mer än så. Det var som en illustration av det perfekta Folkhemmet, där balansen mellan solidaritet och individualism leder till välstånd och framgång.

Det finns minst sagt gränser för hur mycket man kan likna ett skidlopp vid politik och ett skidlandslag vid ett folk, men solidaritet och individualism, eller "rättvisa" och "frihet", är ju de storheter som ständigt ställs emot varandra i politiken.
Vänster förordar solidaritet och höger individualism, enkelt uttryckt. Men i Sverige befinner sig de flesta partier i den socialliberala mittzonen. Man vill, mer eller mindre, ha individuell frihet inom ramarna för ett socialt rättvist samhälle. Och de två stora partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, försöker erövra den absoluta mittpunkten genom att stjäla varandras nischer.
Socialdemokraterna talar numera om entreprenörer som "hjältar", accepterar valfrihet och erkänner begåvade elevers rätt till extra stimulans i skolan. Moderaterna har å sin sida blivit välfärdskramare som nu senast vill förbättra villkoren för lågavlönade kvinnor i offentlig sektor.
Ingetdera parti övertygar dock helt som allroundåkare. Socialdemokraterna prisar individualism i retoriken, men det framstår ofta som en omvändelse under den opinionsmässiga galgen. Och Moderaterna kommer att få svårt att bli ett samhällsbärande parti så länge man bara talar om skatterabatter och ekonomiska drivkrafter och glömmer att solidaritet, laganda, är ett värde i sig.

Marcus Hellner hade kanske inte vunnit alls om det inte hade varit för att "spänningarna släppte", som han sade, när han slutade tänka bara på sig själv. Och Johan Olssons bronsmedalj hade inte haft sin särskilda glans om det inte hade varit för Anders Södergrens sena, snubblande, heroiska hjälp.
Och Anders Södergrens understöd hade inte varit lika mycket värt om det inte hade krönts med Hellners och Olssons individuella framgångar.
Ja, ja, det är bara sport.
Men rättvisa förutsättningar, solidaritet och utrymme för individuell virtuositet är värden som väcker djup genklang hos människan, generellt. Och det politiska block som har en vision där dessa värden existerar, i något som liknar jämvikt - det blocket har goda chanser att vinna folkets, om inte kärlek, så dock belöning.