Jag ställer frågan alltmer uppgivet, när jag ser ännu ett nummer av Axess om problemen med multikulturalism, ännu en rapport från Timbro om problemen med integrationen, ännu en artikel på SvD:s ledarsida om problemen med invandrare.
Jag ställer frågan alltmer uppgivet, när jag ser ännu ett nummer av Axess om problemen med multikulturalism, ännu en rapport från Timbro om problemen med integrationen, ännu en artikel på SvD:s ledarsida om problemen med invandrare.
Ja, det är olika saker. Flera av enskildheterna berör viktiga frågor, än fler är klart oanstötliga på sätt som inte alltid märks på reaktionerna.
Att tolka kriminalitet utifrån etnicitet, som Per Gudmundson gjorde i SvD i förra veckan är dock rätt obehagligt. Särskilt som han inte pekade på några lösningar utom de uppenbart omoraliska, som att utvisa alla invandrare som begår brott.
Gudmundson hanterar statistiken lättsinnigt, glider mellan dömda och misstänkta, använder siffror som reellt inte säger något alls. De norska "samtliga överfalls­våldtäkter med kända gärningsmän" han säger har begåtts av invandrare visar sig exempelvis vara hela sex stycken. Han uppmanar också politikerna att ta "väljarnas oro på allvar".
Hurdå? Vad skall de göra?
Vi vet att sociala faktorer är bestämmande för kriminalitet, vi har starka misstankar om att rättssystemet i sig är diskriminerande, särskilt vid brott som våldtäkt där offrets och den åtalades trovärdighet kan vara avgörande.
Att motverka särbehandling, social utsatthet och kriminalitet i allmänhet tycks då långt mer potentiellt framgångsrikt än att bunta ihop människor efter ursprungligt hemland (eller föräldrarnas hemland) och söka svaren i de mycket små kollektiva skillnader som kan hittas.
Jag vet dock inte om det kvalar in som att ta "väljarnas oro på allvar". Det främsta kriteriet för ett sådant allvarstagande tycks vara att man godtar utgångspunkten - kollektivisering av invandrare och deras eventuella problem.
Bortom detta finns förvisso åtskilligt i det där integrationssamtalet som är intressant. Sara Mohammad har exempelvis en läsvärd text i senaste Axess om hur arbetet mot hedersvåld fort­farande ibland ses som problematiskt inom feminismen. Enskilda borgerliga debattörer, som Dilsa Demirbag Sten, argumenterar för all del också emot sådant som Gudmundsons teser.
Ändå fastnar jag på hel­heten. Är verkligen invandringsproblem den viktigaste frågan för den svenska intellektuella högern? Och i såfall, varför då?
Jag växte upp politiskt i en svensk nyliberalism där frågan om fri invandring var helt central. Att söka lyckan varhelst man önskade var lika självklart som att få bli kär i vem som helst eller få dricka sprit så länge man önskade på krogen.
Rättighetsdiskussionen kombinerades emellanåt med konkret gömmande av flyktingar, ett brott som bland nyliberaler sågs som ett sant hederstecken.
Detta är den höger som var min.
Den nya integrations­besatta högern är svårare att förstå. Visst finns det problem med diskriminering och segregation, men det är något annat än detta ältande av allt som är fel på invandrarna själva. Deras kultur, deras brottslighet, deras konstiga seder och nyttjande av välfärdssystemen.
I hela västvärlden definierar vi invandrare, specifikt muslimer, som problem, vi kollektiviserar dem till ett enda stort dilemma som vi uppenbarligen hellre ser som ilandflutna döda kroppar på Lampedusas stränder än som asylsökande på våra gator.
Jag anklagar sannerligen inte Timbro eller SvD:s ­ ledarsida för att vilja se flyktingbåtar kapsejsa. Men den envetna problemformuleringen hänger samman med det som byggt murarna kring fästning Europa.
En gång i tiden talade vi om frihet i stället.